Precis när de ska aptera bomben och springa i väg hittar de en låda med gamla skolpjäser från Barnbiblioteket saga. Det är den sortens pjäser som varken skrivs eller spelas längre – präktiga, moraliserande, gudfruktiga och garanterat svenska. Fulla av entusiasm börjar de presumtiva terroristerna att framföra teaterstyckena, de lånar kläder och dekor från teaterns förråd och sätter igång.

Det är en väldigt rolig idé som skulle ha varit lagom för en satirisk revysketch eller möjligen en halvtimmes kortteater. Men det hela växer till en helaftonsföreställning som till allra största delen består av kraftigt bearbetade versioner av dessa gudomligt fåniga, infantila och melodramatiska pjäser. Skådespelarna spelar medvetet dåligt, våldsamma teatrala överdrifter blandas med amatörmässig tafflighet. Vilket i och för sig kan vara realistiskt motiverat eftersom de egentligen gestaltar de två partiledarna och Blonda tjejen som agerar i fåniga barnpjäser.

Denna orgie i Barnbiblioteket sagas teatrala universum är delvis ganska tråkig, men regissören Andreas Boonstra måste någonstans ha insett att om publiken ska orka sitta kvar efter pausen måste han försöka utvinna något intressant ur barnpjäserna.

Det märkliga är att då försvinner mycket av den satiriska effekten. Istället uppstår en säregen skönhet ur denna kombination av lekfullt överspel, moments välkända förtjusning i leksaksscenografi och en präktigt moraliserande text, en aning av samma skönhet som för några år sedan gjorde moments ”leksaksversioner” av Shakespeare och Strindberg till oförglömliga teaterupplevelser. En ironi som liksom slår knut på sig själv och blir till allvar.

Och ta mig tusan, verkar inte budskapet i barnpjäserna en smula vänstervridet när man tänker efter? I denna värld av elaka adelsbarn, grymma patroner och goda, renhjärtade drängar och torpare ryms ett klassperspektiv som jag inte riktigt tror att Göran Hägglund, minister i den borgerliga regeringen, skulle kunna ställa upp på. När regeringen till exempel berövar svårt sjuka människor sjukpenningen och tvingar ut dem på arbetsmarknaden, påminner inte det om något ur Barnbiblioteket saga? Arbeta eller dö, som någon av de grymma patronerna kunde ha sagt.

Huruvida Andreas Boonstra själv inser vad han har ställt till med vet jag inte riktigt. Personligen får jag god lust att läsa lite mer ur Barnbiblioteket saga.