Uppskattningsvis 100 000 barn har lämnat sina familjer för koranstudier i Senegal. Barnen kommer från olika delar av landet och angränsande länder som Gambia, Mali, Guinea-Bissau och Mauretanien.

Livet och studierna utgår från en koranskola, en ”daara”. Till skillnad från moderniserade daaras är standarden i Senegal mycket låg. Barnen trängs ihop på små ytor och sover direkt på golvet. Ofta saknas rent vatten och sanitära utrymmen och barnen tvingas stå för både sin egen försörjning och den andliga vägledarens, maraboutens, dito. Det gör de genom att tigga ihop pengar och mat, inte sällan upp till tolv timmar om dagen. 

Misslyckas uppdraget följer bestraffningar i form av misshandel eller fastkedjning. Det har hänt att talibéer har misshandlats till döds.

Trots att Senegal har skrivit under konventioner för barns rättigheter, som FN:s barnkonvention och The african charter on the rights and welfare of the child, ser regeringen mellan fingrarna med daarasystemet. Det har visat sig vara svårt att anpassa utbildningssystemet till samtiden och den växande befolkningen.

Den nationella lag mot barntiggeri som antogs 2005 har inte fungerat i praktiken. I samband med fjolårets Human rights watch-rapport Off the Backs of the Children ställdes dock sju marabouter inför rätta och en daarainspektion inrättades.

– Det var ett showcase. Problemen kvarstår och daarainspektionen kan inte nå ut till landets alla skolor utan ett konkret samarbete med lokala organisationer som arbetar med problemet, menar Fallckolm Cuenca, som arbetar som konsult på SDGI Consulting Sweden under paraplyorganisationen Sustainable development group international (SDGI) som vid flera tillfällen har besökt landet för samarbete med Saint Louis-baserade hjälporganisationen La Maison de la Gare (MDG).

Talibésystemet är en djupt rotad tradition som har sina rötter i det sena 1800-talet och sufiska orden mouridiska brödraskapet för vilka arbetet för Gud är centralt. Marabouten, den religiöse ledaren och läraren i daaran, har en ansenlig ställning i landet, även bland icke-mouriderna. Att uttrycket ”Sa sëriñ baax na” (”du har en bra marabout”) sägs till den med tur säger en hel del. 

Kombinationen av en stark tro, fattigdom, urbanisering och ett oreglerat daarasystem har skapat en situation där självutnämnda marabouter kan öppna en daara där barnen reduceras till en central ekonomisk resurs.

Något som kan bidra till minskad handlingskraft i frågan är landets president Abdoulaye Wade, som har en egen talibéhistorik och tillhörighet till det mouridiska brödraskapet. Det finns många religiösa ledare att stöta sig med och kritiken mot systemet har på sina håll ansetts vara ett angrepp på islam.

Många högt ansedda marabouter har dock fördömt tiggeriet och utnyttjandet med argumentet att det strider mot islam. Men regeringens handlande är avgörande för en förändring.

– Att bara stänga skolor som inte uppfyller daarainspektionens krav har inte heller visat sig vara en bra lösning. I nuläget är det viktigt att organisationerna arbetar tillsammans för att påverka regeringen i syfte att hitta mer hållbara lösningar på problemet, menar Fallckolm Cuenca.

De flesta talibéer har knappast en framtid som president att se fram emot. Senegals nationella läroplan omfattar inte talibéerna i praktiken och barnen läser inget annat än koranen i daaran. Det gör det också svårt att få jobb efter studierna – som ofta är knappa då tiggeriet upptar en stor del av dagarna. Det talibésystemets onda cirkel. Alternativet efter avslutade studier är oftast, bortsett från att viga livet till en marabout eller ett liv på gatan i arbetslöshet, att själv öppna en daara.

I dagarna har dokumentärfilmen Talibe – The least favored children of Senegal fått sin sista bearbetning vid klippbordet. Filmen är gjord av SDGI Consulting Sweden och tyska dokumentärfilmaren Daniela Kon. Här medverkar såväl barn och föräldrar som marabouter, lokala socialarbetare och organisationen Human rights watch. Man besöker daaras och tittar även på ett talibécenter som MDG byggt upp, med målet att bland annat skapa en mer mångfacetterad utbildning för barnen. 

– Filmen ska belysa ämnets komplexitet och fungera som grund för fortsatt debatt och fördjupat samarbete mellan lokala samhällsaktörer på plats, men också som en väckarklocka för internationella institutioner. Min förhoppning är att den också kan verka som utgångspunkt för diskussion om utveckling och bistånd – inte minst i Sverige där frågan om möjligheterna till förändrat bistånd är högaktuell, säger Fallckolm Cuenca.