Den kinesiska Rödluvan blir uppäten av en tiger, medan den iranska rödluvan faktiskt är en pojke. Vargen, det yttre och inre hotet förkroppsligat, har tagit skiftande skepnader, bland annat varulv.

Det sistnämnda har regissören Catherine Hardwicke tagit fasta på i sin filmatisering av sagan.

Red riding hood utspelar sig i den medeltida byn Daggerhorn som är satt i skräck av en varulv. Vid fullmåne låser byborna in sig i sina hus som är försedda med grova utstickande spetsar. När Valeries syster blir dödad ger sig männen i byn upp i bergen för att utkräva hämnd. De kommer tillbaka till byn med ett varghuvud spetsat på en påle och tror sig ha dödat varulven. Det hålls en fest (som är en ganska märklig blandning av mtv-video och hednisk rit med grismasker) för att fira, men de varnas av Fader Solomon. Denne är en berömd varulvsdödare som likt en inkvisitor dragit in i byn med kors, svärd av silver och ett följe med rättrogna kämpar.

Solomon säger att varulven är en av dem, en människa som lever i byn och förvandlas till ett monster om natten. Han har förstås rätt. Nya offer skördas och det visar sig att varulven kan tala med Valerie. Om hon inte följer ulven bort från Daggerhorn kommer den att förgöra alla bybor. Med stigande paranoia misstänker Valerie om vart annat sin mormor, sin stora förälskelse Peter och Henry, den pojke som hennes föräldrar försöker tvinga henne att gifta sig med.

Vad är det här för film då? Tja, det är en tonårsfilm om kärlek, det är gotisk skräck, det är fantasy och det är en whodunnit-thriller. När man ser filmen blir man tvungen att välja ut de spår som intresserar en. Filmen vill uppenbarligen för mycket. Det är tydligt att Catherine Hardwicke sneglat ihärdigt på Terry Gilliams fantasifulla Bröderna Grimm (2005), som också utspelar sig i en gudsförgäten håla och är en underhållande legering av Bröderna Grimms sagor.

Red riding hood har blivit sågad vid fotknölarna av flertalet kritiker i USA, där filmen redan har haft premiär. Det är lätt att förstå varför. Rödluvan är egentligen mest en förevändning för att få visa unga snygga människor, och framför allt en blondin som är oskuld och trånar efter en lite farlig skogshuggarkille med sug i blicken.

Kärlekshistorien i den här filmen och försöken till erotisk spänning väcker få andra lustar än att stoppa fingrarna i halsen. Filmbolaget har dessutom tryfferat filmen med så många genrer som möjligt för att maximera antalet presumtiva biobesökare.

Men kan man uthärda att det här är ett kommersiellt hopkok med för många ingredienser upprättar filmen ändå en egen mytologisk värld som är välgjord och detaljrik. Träden har spikar och det yr av fiktiv snö, månen är blodröd, mormor är insvept i vargskinnsliknande filtar och fader Solomon torterar misstänkta varulvar i en gigantisk ihålig stålelefant!

Dataanimationer och vackert naturfoto flyter in i varandra så friktionsfritt att det känns som om kameran glider genom ett äkta sagolandskap. Dessutom vänder och vrider filmen på detaljer från originalsagan med en lekfullhet som är underhållande och bitvis rolig.