USA:s federala nivå var mycket nära
att ställa in en del av sina betalningar och att permittera
hundratusentals anställda. I elfte timmen enades partierna i
Kongressen om en lösning. Den maximalt tillåtna mängd som staten
får låna, 14 294 miljarder dollar, är på väg att nås och det
måste fattas beslut om en höjning.

Utan att öka mängden lån kan
inte staten i nuvarande läge betala alla sina utgifter.

Beslutet sammanhänger med kongressens
godkännande av budgeten. Det pågår ett spel mellan de två stora
partierna i USA. Trycket på republikanerna att inte hindra sittande
president att ta nya lån har varit hårt. Det slog
nämligen tillbaka på dem själva i opinionsundersökningar när
republikanerna försökte blockera utbetalningar under Bill Clintons
presidentperiod.

Den situation som USA befinner sig i
måste ändå betraktas som synnerligen allvarlig och mycket svår
att ta sig ur. USA:s statsskuld var knappt 117 procent av BNP 2010
och förväntas uppgå till 135 procent 2011 och 140 procent 2012,
därefter antas den öka i lägre takt. Det innebär en belastning
för landet i form av höga räntebetalningar men också i form av
beroende av utlandet. Utländskt ägande av amerikanska statspapper
gick från 15 procent 1986 till 45 procent 2006.

Det är nödvändigt att sanera den
federala budgeten som länge varit ur balans. I nuvarande läge med
hög arbetslöshet skulle en snabb minskning av statens utgifter få
mycket negativa effekter för hela ekonomin.

Underskotten var mycket stora under
Ronald Reagan, särskilt räknat i procent av BNP. De ökade något
under George Bush den äldre räknat i dollar, men inte i procent.
Situationen förbättrades kraftigt under Bill Clinton som vände
underskott (-290 mdr) till överskott (+236 mdr). Han måste
betecknas som den ekonomiskt mest ansvarsfulla presidenten under de
senaste trettio åren.

I och för sig inte en förstaplats som är
svår att nå med tanke på hans medtävlande.Under George W Bush
vände det lika dramatiskt nedåt som det gått uppåt under Clinton.
Det är intressant att notera att republikanerna som pratar mycket om
att minska de offentliga utgifterna är sämst på att sköta den
federala ekonomin.

Det har skrivits mycket om de stora
utgifterna för krigen i Irak och Afghanistan. De summerar
tillsammans med Pentagons grundanslag till ungefär 700 miljarder
dollar per år. De samlade utgifterna för säkerhetsrelaterade
uppgifter är över 1200 miljarder i budgeten för 2012. Inget land i
världen lägger ut så mycket på krig och ”säkerhet”. Obama
hade möjlighet att minska militärutgifterna, men har inte utnyttjat
den möjligheten. Detta är naturligtvis en mycket viktig faktor
bakom de federala underskotten. En annan viktig faktor är sänkningen
av skatterna för de rikaste, som George W Bush genomförde.

Barack Obama tog över presidentämbetet
i den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget och var i
stort sett tvungen att underbalansera budgeten. Det innebär inte att
sättet att stödja hotade banker var rätt politik. Maktfördelningen
i kongressen gör att Obama inte kan ta bort de rikas
skattelättnader. I fem delstater har fackföreningar hindrats att
förhandla om offentliganställdas löner, som om det vore orsaken
till underskotten när det snarare är en tvivelaktig skattepolitik.

Återhämtningen efter krisen 2008-2009
har gått trögt i USA. På medellång sikt är det troligt att
konjunkturen fortsätter uppåt eftersom den normalt gör det som en
följd av konjunkturcykelns inre logik.

I grunden finns dock de stora
obalanserna kvar. Handeln mellan USA och Kina är den viktigaste
beståndsdelen i de problem USA står inför på det ekonomiska
planet. Ett annat är andelen sparande av de totala inkomsterna,
sparkvoten, som under  flera decennier varit låg och till och
med negativ vissa år. I Kina ligger sparkvoten på en mycket högre
nivå.

Man kan lite förenklat säga att USA
och dess befolkning har konsumerat och krigat med pengar de lånat av
Kina. Detta är naturligtvis inte hållbart. Kina har gynnats av att
kunna sälja mer än om de inte lånat ut till USA:s överkonsumtion.
Man kan dock fråga sig hur säkra dess fordringar är. Om de skulle
börja sälja sina amerikanska statspapper eller dollarreserver
skulle återstoden bli mindre värd. USA och Kina lider i viss mening
av sitt ömsesidiga beroende. Det mesta tyder på att obalansen
mellan dessa stora ekonomier, eller allmänt mellan de gamla och de
nya industriländerna, kommer att fortsätta att fördjupas.

Ett ytterligare försvårande faktum är
att pensionssystemet kommer att gå från årliga överskott till
årliga underskott under en lång tid framöver som en följd av en
åldrande befolkning. Detta problem delas med flertalet rika
industriländer. Barack Obamas sjukförsäkringsreform kommer att
kosta, men att återgå till att vara världens enda höginkomstland
utan vettigt skyddsnät är väl knappast ett steg framåt.

Fredsforskaren Johan Galtung förutsade
Sovjetunionens kollaps tio år innan den inträffade. I slutet av
förra millenniet förutsade han även slutet för USA:s
världsdominans. Han bedömde att det skulle ta cirka 25 år, men när
George W Bush blev vald ändrade han sig till 20 år. De destruktiva
krafterna som Bush släppte fria i sina krig i Mellanöstern har
visat sig slå tillbaka på USA:s ekonomiska kapacitet och dess
prestige i världen. Tidigare imperier har gått under eller kraftigt
försvagats som en följd av att de spritt sina krafter och fått
fler fiender och därmed större kostnader för att behålla makten.

USA har enorma kostnader för krig och
”säkerhet” men dess kostnader för bistånd är inte mycket att
skryta med, 0,15 procent av BNP. Det kan jämföras med att de
nordiska länderna ger runt en procent och att de rika länderna
lovat att ge 0,7 procent. Det största anslaget från USA går
dessutom till Israel som inte är ett u-land. Näst mest har gått
till Egypten, bland annat för att garantera Egyptens samarbete med
Israel. Nu när Egypten är i en övergångsprocess till demokrati
och troligtvis inte kommer att vara lika villigt att gynna Israel,
kan man förvänta sig ett minskat anslag.

Det finns en annan sida som man inte
får glömma bort. USA är fortfarande världens största ekonomi
räknat land för land och nummer två om man ser EU som en enhet.
Det finns många entreprenörer och livskraftiga företag i
USA.

Dessutom ligger USA i fronten på många områden av
teknikutveckling. Det vore därför fel att tro att USA kommer att
kollapsa och hamna i fritt fall. Dock är den inkomst- och
förmögenhetsfördelning som följer av nuvarande regelsystem och
skattepolitik problematisk. Ojämlikheten är mycket stor och den
ökar över tiden. Hur länge kommer de som inte gynnas, absolut
eller relativt, att förbli passiva?

USA:s problem sammanhänger med
åtminstone tre obalanser: 1) negativ handelsbalans, 2)
budgetunderskott och 3) tilltagande ojämn inkomstfördelning.

Ingen
av dessa är hållbara på sikt och låsningar i det politiska
systemet gör att det är mycket svårt att vidta nödvändiga
åtgärder. USA kommer inte att gå i konkurs men däremot få ökade
svårigheter att klara sin egen ekonomi och samtidigt agera
världspolis. USA kommer att tvingas acceptera en multipolär värld
eller starta ett nytt förödande storkrig (på kredit?).