I december 2003 beslutade riksdagen att alla politikområden – inklusive handel – ska bidra till en rättvis och hållbar global utveckling och respekt för mänskliga rättigheter. Med utgångspunkt i det publicerade Amnesty och Diakonia i februari en gemensam rapport där de anklagar statliga organ för att ge miljardstöd till svenska företags exportsatsningar i diktaturer, helt utan granskning av hur affärerna kan påverka mänskliga rättigheter.

Studien lyfte också fram några avslutade eller föreslagna affärer där det fanns en uppenbar risk för att svensk export kunde användas av auktoritära regimer till att förtrycka sina egna folk – inte minst det statliga Rymdbolagets försök att sälja luftburen övervakningsutrustning till regimen i Libyen. Men Magnus Walan från Diakonia, som arbetat med rapporten, säger att man inte varit ute efter att lyfta fram ”skandaler”.

– De här fallen ska bara ses som exempel på affärer där det finns stor risk för att exporten bidrar till brott mot de mänskliga rättigheterna. Vad vi är ute efter är att peka på systematiska brister, säger han.

En av rapportens slutsatser är att öppenheten måste förbättras. I dag förs en omfattande diskussion kring hur svenska biståndspengar används, där biståndsminister Gunilla Carlsson vill att ”varje krona” ska redovisas. Men samtidigt går det inte att få ut uppgifter om vilken utlåning Svensk exportkredit har gjort till affärer i till exempel Libyen, eftersom det är en bank och inte lyder under offentlighetsprincipen.

– Det är bra att det förs en diskussion om transparens inom biståndet. Men det handlar om 35 miljarder. De exportfrämjande organen handlägger grovt räknat 500 miljarder kronor och saknar nästan helt rutiner för öppenhet. I vissa fall verkar också dokumentationen vara bristfällig, säger Magnus Walan.

Rapportens andra slutsats är att det krävs en tydlig policy som är styrande för verksamheten, med krav på att åtminstone större affärer granskas ur ett rättighetsperspektiv innan de godkänns.

–  Exportrådets chef förklarade att han gärna ser att mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning får en större roll i deras verksamhet, men att de tolkar regeringens instruktioner som att det idag inte får påverka huvudmålet: att öka svensk export.

I en debattartikel i SVD den 24 mars avfärdade handelsministern Ewa Björling den kritik som riktats mot svenska handelsförbindelser med diktaturer i Nordafrika och Mellanöstern. Hon slog då fast att bojkotter inte skapar demokratier, och att revolterna i arabvärlden inte varit möjliga om Sverige ”vänt länder som Egypten, Libyen och Tunisien ryggen” – då hade inte svenska företag utvecklat den teknik som gjorde rörelserna möjliga.

– Vi anser att det är förmätet. Om det är telenät som ministern syftar på så är det klart att de ofta varit ett redskap för de här rörelserna. Samtidigt vet vi att de stora radarsystem som sålts till Saudiarabien och Pakistan kan kopplas till ett system som gör det möjligt att övervaka människors mobiler. Därför behövs det en granskning från fall till fall, det går inte att generalisera om handelns positiva effekter som Björling gör, säger Magnus Walan.

Att hävda att det aldrig finns någon motsättning mellan ideal och intressen i utrikespolitiken är ”naivt”, menar han.

– Det är glasklart att det ofta existerar målkonflikter. Det var just därför som riksdagen i december 2003 beslutade att vi ska ha en samstämmig politik för global utveckling, så att vi inte med ena armén stödjer demokrati och mänskliga rättigheter och med andra för en annan politik som motverkar det. Både EU och Sverige har länge varit tysta kring övergrepp i de nordafrikanska staterna och Gulfstaterna eftersom man prioriterat att de här länderna ska stoppa flyktingar, att man vill se politisk stabilitet och att man haft kommersiella intressen i de här länderna. Det är ganska uppenbart, säger han.

Magnus Walan har inte heller sett några tecken på att Sverige drivit kravet att EU ska lägga större tyngd på mänskliga rättigheter och demokrati i sitt samarbete med auktoritära stater i Nordafrika och Mellanöstern.

– Sverige är ingen stormakt, men vi är enormt exportberoende. Och vi är definitivt inget föregångsland när det gäller att sätta mänskliga rättigheter före handelsintressen. Det märks väldigt konkret när det gäller de resor som regeringen och handelsministern gör för att främja handel. När ministrar åker till Libyen eller Syrien så är det inte småföretagarnas agenda som tas upp. Det är ett utbyte med regimerna, som utifrån sina intressen försöker skapa ekonomiska utbyten och affärer på olika sätt. Då räcker det inte att bara nämna mänskliga rättigheter vid någon middag.