1986 var den förväntade återstående livslängden för 30-åriga kvinnor två år längre för högutbildade kvinnor än för lågutbildade. 2007 hade den klyftan vuxit från två till fyra och ett halvt år.

De klassbundna hälsoskillnaderna ökar, låginkomsttagare har sämre hälsa, sämre tänder, funderar oftare på självmord och mår psykiskt sämre än höginkomsttagare. En fjärdedel av alla kvinnor med låg inkomst har någon gång självmordstankar. Det är fem gånger fler än bland män som är höginkomsttagare. Risken för självmord är dubbelt så hög för lågutbildade som för högutbildade. I Malmö lever män i Västra Innerstaden 8,3 år längre än män i Södra Innerstaden. Klassklyftorna handlar om något så konkret som liv och död.

Vi lever i ett hårdnande samhällsklimat där skiljelinjen mellan det som ses som närande respektive tärande dras med linjal och skarpa streck. Där klyftorna mellan kvinnor och män, fattiga och rika, ökar i snabb takt. De senaste åren har vi kunnat se försämringar för i stort sett alla utsatta grupper i samhället.

Allra hårdast slår den ökade ojämlikheten i samhället mot de kvinnliga arbetarna. Det är de som fått se störst försämringar vad gäller ensidiga arbetsuppgifter, arbete på obekväma arbetstider, stress och möjligheter att påverka det egna arbetet.

Skillnaderna i hälsa mellan kvinnor och män har ökat under många år och fortsätter öka. Samtidigt är det lågbetalda och lågutbildade kvinnor som främst utförsäkras från sjukförsäkringen. Ungefär en fjärdedel av de utförsäkrade har högskoleutbildning. Två tredjedelar är kvinnor.

Arbetarnas pensioner ska sänkas och pensionsåldern höjas. Inte för att de själva lever längre, utan för att de högutbildade gör det. Arbetarklassen ska helt enkelt jobba ihop till medelklassens pensioner.