En låt med sambatrummor och bultande hjärta som indiekids runtom i Sverige under några år dansade sig svettiga till, utan att kanske ha så stor koll på vad det var för kaj Hellström sjöng om. Och visst, det var romantiserande så det förslår, men området är trots allt intressant där det ligger vid älven, bara några minuter till fots från Nordstan och Brunnsparken, men ändå inträngt mellan bron över till Hisingen, järnvägsspår, fabriksfasader och kontorskomplex.

I filmen möter vi ett antal av ägarna till de gamla träbåtar som ligger förankrade längs kajremsan. Det är skitigt och rörigt, det bankas och hamras och flera av båtägarna pratar om hur de på fritiden åker till sin båt för att jobba med den – fritiden som arbete snarare än rekreation och shopping. Men båtägarna uttrycker också en oro för det omvandlingshot som området står inför. Gullbergskaj och hela det större området Gullbergsvass utgör viktiga delar i det stora omvandlingsprojekt som kallas Centrala Älvstaden, där flera stadsdelar och områden på båda sidor om Göta älv skall omvandlas till nya stadsdelar. ”Blandstad” framträder i planeringen som ett honnörsord, men frågan är om dessa verksamheter som kräver ett visst både fysiskt och audiellt utrymme passar in i denna blandstad och om de inte i slutändan tvingas flytta på sig till förmån för verksamheter med högre exploateringsgrad.

Båtägarna uttryckte en rädsla för att området på sikt skall komma att bli ännu ett ”tillrättalagt och färdigtuggat” område, ett område med blanka och polerade ytor, kanske något i stil med Norra Älvstranden i Göteborg, Västra Hamnen i Malmö eller Stockholms Hammarby Sjöstad, ett område tömt på liv, där de knappast skulle komma att känna sig hemma. Det blir helt enkelt en krock mellan en vilja att bygga nya vattennära bostadsområden och att låta båtägarna och de stökiga och störande miljöerna vara kvar. Samtidigt är det förstås lätt att se att det handlar om en väldigt manligt kodad miljö, vilket gör diskussionen om området mindre självklar och påminner om de olika förutsättningar som män och kvinnor har och historiskt sett har haft att röra sig och ta plats ute i staden.

Gullbergskaj, med sitt centrala läge längs med älven, ställer helt enkelt många frågor, om olika typer av stadsmiljöer, om en stad som väsnas, luktar och tar plats. Många forskare talar om att makten över staden och stadsrummet i stor utsträckning handlar om makten över att kontrollera dess sinnesintryck, i en process där det störande och svårgreppbara, som trots allt utgör en viktig del av det urbana och det vi kallar en stad, allt för ofta planeras bort. Den estetiskt tillrättalagda miljön talar på ett subtilt, men ändå tydligt sätt, om för stadens invånare vem som hör hemma där och inte. Flera av de intervjuade båtägarna uttryckte att de knappast vill att båtarna skall bli som ett smågulligt friluftsmuseum i den nya stadsdelen – för att hålla träbåtarna vi liv krävs det underhåll, något som med fördel utförs i anslutning till båtarna. Intressant i filmen var också den medvetenhet som många av de intervjuade verkade ha om omvandlingens processer, där de såg framför sig hur deras utrymme undan för undan skulle begränsas och hur deras båtar i slutändan riskerar att ha blivit utbytta mot stora vita segelbåtar. Ett område för den genomgentrifierade människan, som en av de intervjuade uttryckte det.

Gullbergskaj, med sitt centrala läge längs med älven, ställer helt enkelt många frågor.