Ett budskap som framförs alltmer massivt och samlar alla i leden (nåja, de flesta) är enighetens evidensbaserade fördelar. Det hjälpte inte ens att pedagogikprofessorn Tomas Kroksmark började ett antal antaganden om lärandet med orden ”Alla är olika”. Alla ska dra åt samma håll, heter det. Vi ska vara eniga om målet och fokusera på det viktigaste. Detta är det budskap som arrangören Sveriges Kommuner och Landstings basunerar ut och ser som bevisat.

Det är i och för sig inte riktigt så illa att allt anses avgöras av dessa faktorer. Exempelvis betonas ett bra ledarskap, lyssnande och entusiasmerande, visserligen utan att problematisera ledarskapet som sådant. Det handlar om Skolchefer och rektorer. Man pratar om bra och tydliga mål, inte för många, och man betonar vikten av uppföljning. Men enigt ska det vara och denna avgörande hållning ska inkludera även politikerna.

Hur har de tänkt det egentligen? Ska jag vara enig i skolpolitiken med Björklunds anhängare? Ska vänsterpartister vara eniga med moderater? Det kan de väl inte mena. Nej, de ger sig inte in i den diskussionen, de bara återger forskningresultat, säger de. De tar ut ett antal skolkommuner som alltid har haft höga resultat och några som har tydligt förbättrat sina. Sen söker de rätt på vad som verkar vara gemensamma drag. Alla drar åt samma håll, god ledarskap. - Jag ser välmarscherande trupper framför mig.- Just nu tänker jag inte analysera deras vetenskaplighet. Jag konstaterar bara att deras utgångspunkt är ” bra skola”. Och med det menar de en skola där flest elever blir behöriga att gå på gymnasiet och möjligen där många har bra betyg.

Ett intressant mått, givetvis, men är det det enda viktiga? Hur är det med internationell solidaritet, ekologisk medvetenhet, mobbingbekämpning, jämställdhet, hälsa etc? Harmoni, empati, mångfald att inte tala om. Jag kan väl inte begära att folk ska mäta dessa parametrar om de ens går att mäta. Nej, men jag kan begära att mått inte ska bli allena vägledande bara för att de är enkla att mäta. Jag kan begära att de stora politiska skillnaderna, som följer av våra olika värderingar, tas in i bilden. Jag kan också begära att professionen inte påstår att bara målet är satt så är det endast evidens och inte värderingar som avgör hur man ska agera. Säkert kan en del fortfarande piskas till betygsmässiga prestationer men mina värderingar accepterar inte en sådan metod, inte ens en Nanny eller en Björklundsk betygshets.

På alla möjliga håll drivs enighetens lov. Inom partier, inom regeringsallianser, inom familjer och nu alltså i skolan. Enighet kanske är bra om den är äkta ment. Annars tror jag att den är kontraproduktiv och, i vart, fall falsk. Barn i framtidens generation ska inte fostras i falskhet! De behöver se mångfalden och inse att de har eget ansvar för sina vägval. Den som anser att det finns enkla gemensamma lösningar på det otroligt komplicerade överlevnadsspelet ”Jordens framtid”, företräder inte ett evidensbaserat synsätt utan snarare ett enfaldigt. b