Kommentar: Libyen och bomberna

Vad gör vi med denna situation? En folklig resning som precis som i resten av regionens uppror har enats kring krav på demokratisk förändring (politiska friheter, mänskliga rättigheter och fria val) stod beredda att möta ett en storskalig massaker i Libyens näst största stad Benghazi (över 600 000 invånare). Allt starkare begärde de en flygförbudszon så att de skulle kunna stå emot den kriminella regimens offensiv. Kan någon som kallar sig vänster eller anti-imperialist bara ignorera en massrörelses vädjan om stöd?

Mindre hedervärda skäl till interventionen i Libyen kan skönjas. Västmakternas ekonomiska intressen stod på spel: om Khadaffi hade tillåtits genomföra en masslakt så hade Västregeringarna inte haft något annat val än att införa sanktioner och ett oljeembargo mot hans regim. I en tid av ekonomisk global osäkerhet är det viktigt att låta en allt lukrativare oljebransch rulla, och i Libyen finns många av västvärldens oljebolag, så ett oljeembargo lockande inte. Det blev helt nödvändigt att stoppa massakern.

Att i stället titta på hade dessutom utsatt Västregeringar för sina medborgares vrede, vilket i sin tur hade äventyrat samma regeringars möjlighet att använda humanitära förevändningar för framtida imperialistiska krig. Både Västregeringarnas ekonomiska intressen och trovärdigheten för deras ideologi stod på spel. Därför låg det i deras intressen att undsätta Libyens upprorsmakare.

Varje gång anti-imperialister har motsatt sig västledda militära operationer - som använder massakerargumentet som skäl för sina invasioner - så har det funnits alternativ som avslöjar att Västregeringarnas vilja att gå till anfall enbart följer en imperialistisk design. Det fanns icke-våldsliga alternativ för att lösa Kosovokrisen 1999 liksom för att få Saddam Hussein att dra tillbaka sina styrkor från Kuwait 1990.

Så vad var alternativet till en flygförbudszon när det gällde Libyen? Inga av skälen som ges i den pågående globala och mycket heta debatten om den frågan är övertygande. Vid dagen för omröstningen i FN:s säkerhetsråd var Khaddafis soldater och flygvapen timmar eller dagar från att attackera och inta Benghazi. En politisk lösning kunde ha övervägts om Khaddafi varit beredd att tillåta fria val, men det var han inte. Han och hans son Saif gav inte upproret något annat val än att ge upp eller ”få ett inbördeskrig”.

Jag ignorerar de som säger att befolkningen i Benghazi kunde ha flytt till Egypten och tagit skydd där! Det är inte värdigt en kommentar. Jag ignorerar också de som säger att endast arméer från arabvärlden skulle ha ingripit, som om en intervention av sådana militärmakter som Egyptens och Saudiarabiens skulle ha resulterat i färre offer, och representerat en mindre imperialistisk influens över processen i Libyen. Ett mer övertygande alternativ var att leverera vapen till motståndet i Libyen, men det fanns inte tid att organisera det, särskilt inte om vi pratar om sofistikerade antiflygmissiler.

Under sådana förhållanden, under avsaknaden av någon annan trovärdig lösning, så var det helt enkelt moraliskt och politiskt fel att sätta sig emot en flygförbudszon; eller med andra ord, att sätta sig emot upprorets begäran om en flygförbudszon. Och det förblir moraliskt och politiskt fel att kräva att flygförbudszonen hävs. Det skulle innebära att Khaddafi segrar och att han skulle krossa rebellerna än mer vildsint.

Å andra sidan borde vi definitivt kräva att bombningarna upphör efter att Khadaffis flygstridskapaciteter har neutraliserats. Vi borde kräva tydliga svar på vilken flygstridspotential som Khadaffi har kvar och, om han har något kvar, vad som krävs för att neutralisera det. Och vi borde opponera oss mot att Nato förvandlas till en deltagare i markkriget.

Betyder det att vi var tvungna att stödja resolution 1973 som antogs av FN:s säkerhetsråd? Inte alls. Det var en väldigt dålig och farlig resolution, just eftersom den inte tydligt nog definierade tillräckliga säkerhetsmekanismer mot att mandatet skulle sträcka sig längre än att skydda den libyska civilbefolkningen. Resolutionen lämnar för mycket utrymme åt tolkningar, och skulle kunna användas för att pressa igenom en imperialistisk agenda som lägger sig i Libyens politiska framtid. Resolutionen kunde inte stödjas, utan måste kritiseras för sina tvetydigheter. Men den kunde inte heller ratas, om den ratningen gällde flygförbudszonen som sådan och därmed skulle ge intrycket att man inte bryr sig om vare sig civila offer eller upprorets krav och rättmätighet. Vi kan endast ge uttryck för våra starka reservationer.

När interventionen nu rullar, så bör rollen för anti-imperialistiska krafter vara att noggrant övervaka den; att fördöma alla handlingar som drabbar civila där allt inte gjorts för att undvika det; och att fördöma allt som koalitionen gör som inte kan motiveras med att skydda civilbefolkningen.

I flera år har vi varit många som har fördömt hyckleriet och dubbeltydigheten hos imperialistiska makter, och pekat på faktumet att de inte hindrade det alltför verkliga folkmordet i Rwanda medan de ingrep för att stoppa det fiktiva ”folkmordet” i Kosovo. Vänstern borde verkligen inte proklamera sådana absoluta ”principer” som ”Vi är emot Västmakternas militära interventioner oavsett omständigheterna.” Det är inte en politisk position. Det är ett religiöst tabu.

Man kan sätta sina pengar på att den nuvarande interventionen i Libyen i framtiden kommer att visa sig mest besvärande för imperialistmakterna. Som några i det amerikanska etablissemanget som motsatte sig landets intervention riktigt nog varnade: nästa gång Israel flygbombar någon av sina grannar, vare sig det är Gaza eller Libanon, så kommer människor att kräva en flygförbudszon. Jag är en som definitivt kommer att göra det. Demonstrationer med krav på det bör organiseras utanför FN-skrapan i New York. Vi borde alla vara beredda att kräva det, nu med ett mäktigt argument i ryggen.