Nya fackföreningar etablerar sig i Libyen
Två år efter upproret mot Gaddafi kämpar en ung fackföreningsrörelse för att etablera sig efter 42 år av organisationsförbud. Fria har talat med stålarbetarnas fackförbund i Misrata - en av landets första nya fackföreningar.
I samband med tvåårsdagen av revolutionen mot Gaddafi passade många libyer på att protestera mot kriminalitet och korruption. Många är missnöjda med att för lite hänt vad gäller arbetslösheten samt bristen på utbildning och sjukvård – trots landets gigantiska oljeinkomster. På flera arbetsplatser har fria fackföreningar börjat växa fram för att kanalisera krav på förändringar. En av dessa finns på det stora stålverket i Misrata.
– Vi bildade vår fackförening för att stålverket behöver rätt personer i ledningen och rätt utvecklingsplan. 7000 familjer försörjs av fabriken, säger förbundets ordförande Mohammed el Ghuweil, som tillsammans med andra fackrepresentanter just suttit i förhandlingar med den libyska arbetsmarknadsministern när Fria Tidningen når honom.
Från fackens sida pressar man på för att ändra den lagstiftning kring pensioner och arbetsvillkor som gällde under Gaddafi.
– Under Gaddafi var arbetarna nedtryckta, nästan som slavar. Den som klagade utsatte både sig själv och sin familj för fara. 2010 införde Gaddafi en lag som höjde pensionsåldern. Vi kräver att man ska sänka den igen – speciellt inom ”icke-bekväma” yrken där kroppen slits hårt, säger Mohammed el Ghuweil.
Med ”icke-bekväma” jobb menar libyerna arbetaryrken med stora fysiska påfrestningar. El Ghuweil nämner arbete vid stålverkets masugn som ett exempel, där hettan och olika kemikalier sliter hårt på kroppen. Stålarbetarna vill ha en pensionsålder på 50-55 år. Dessutom vill de att man ska kunna gå i pension efter 25 år på stålverket.
– Längre än så ska man inte jobba i vår arbetsmiljö. Ett annat av våra krav har varit att äldre arbetare, som inte längre orkar slita lika hårt, ska kunna omplaceras till mindre krävande jobb inom exempelvis administrationen. Om arbetarna behöver utbildning för att klara sin nya arbetsuppgift ska företaget ställa upp, säger El Ghuweil.
Fackföreningen vid stålverket i Misrata var en av de första att bildas i Libyen efter Gaddafi-regimens fall. Alla medlemmar fick rösta när fackets styrelse valdes och ingen av kandidaterna fick ha kopplingar till Khadaffis gamla maktapparat eller sitta i stålverkets styrelse. Kandidaterna skulle ha jobbat minst tre år på fabriken och minst tio arbetskamrater skulle understödja deras kandidatur.
Andra fackföreningar i Libyen kan nu komma att ta efter modellen från stålverket i Misrata. Men de nybildade fackföreningarna har en hel del svårigheter att övervinna.
– Vi behöver utbildning i olika fackliga frågor. Vi har sökt kontakt med erfarna fackförbund i Egypten och Marocko men ännu inte lyckats upprätta något samarbete. Men vårt största problem just nu handlar om medlemmarnas förtroende. Efter 42 års diktatur är många rädda att de nyvalda styrelserna för facken ska agera som Gaddafis män. Det finns bara ett sätt att komma till rätta med misstänksamheten, och det är att vinna förbättringar, säger Mohammed el Ghuweil.
På stålverket i Misrata har också en hel del förbättringar genomförts, enligt El Ghuweil. Företagets ledning har hittills inte kunnat gå emot krav som rests från facket.
– Vi har hittills fått 65 olika förslag på förbättringar och klagomål om onödig byråkrati från våra medlemmar. Det ser jag som ett bevis på att medlemmarna allt mer börjar inse hur de ska använda sin fackförening. Och företagsledningen kan inte längre tvinga igenom sin vilja eftersom dom inte längre har Gaddafis säkerhetstjänst till sin hjälp. Idag kan vi prata om vad vi är missnöjda med – och dessutom få igenom förbättringar. Facket har gett den hårt arbetande klassen inflytande, säger han.
Mohammed el Ghuweil ser en parallell mellan arbetarnas syn på facket och deras syn på regeringen.
– Regeringen är i samma situation som fackets ledning. Ska den nya regeringen vinna libyernas förtroende måste den stifta bra lagar, exempelvis när det gäller pensioner och arbetsmiljö.
Fakta: Fackföreningar i Libyen
Under Gaddafi bildade staten så kallde yrkeskommittéer som främst användes för att kontrollera arbetarna på arbetsplatserna - bland annat genom att organisera föreläsningar om Khadaffis ”Gröna bok”. Att vara medlem i en fackförening som inte godkänts av staten likställdes med landsförräderi.
Efter revolutionen 2011 har fria fackföreningar börjat växa fram på olika arbetsplatser. Fackens krav handlar oftast om löner och arbetsmiljö, men också om rätten att utse företagsledning efter att Gaddafitrogna chefer avsatts.
Hösten 2011 vann flygledarna i Benghazi och Tripoli gehör för krav på bättre arbetsförhållanden efter en strejk som lamslog flygtrafiken. I februari 2013 införde den libyska regeringen minimilöner för till exempel daglönare på byggnadsarbetsplatser, efter krav från migrantarbetare.