Kommentar: Bomberna och Libyen

Diskussionerna inom fredsrörelsen kring vad man bör göra i Libyen är svåra. Riktiga människors liv står på spel. Lika säker som jag är på att Västinterventionen kommer att kosta fler liv, lika tydligt är det att Gaddafi har få betänkligheter när det kommer till att besegra och utrota sina landsmän. Men jag menar att det västliga bedrägeriet i Libyen kommer att rita om de strategiska beräkningarna – i Libyen och säkert på andra platser – på ett sätt som främjar våldsanvändning och stänger ute ickemilitära alternativ.

Den första förlusten med en militär intervention är att lusten att föra en krigsframtvingande politik ökar på bekostnad av försoningsstrategier. Motstridiga krafter – vare sig de tillhör den härskande klassen eller gräsrotsaktivismen – gör strategiska val baserat på vilka resurser de har tillgång till. Om de inte kan räkna med militärt stöd så kommer de att sträva efter att stärka den folkliga makten och arbeta genom förhandlingar. Om de istället tror att supermakterna kommer att backa upp dem militärt så kommer de att välja en mer äventyrlig väg. En pervers logik sätts i rullning: för att öka sannolikheten för en militär intervention görs den utsatta civilbefolkningen till propagandamaterial.

Låt oss istället tänka oss en annan kategori förväntningar – som gör att en militär intervention verkar osannolik. Oppositionen motiveras då att lägga sina ansträngningar på att bygga en moraliskt underbyggd maktbas, att utveckla relationer mellan människor, och att söka efter lösningar som bygger på långsiktigt, ickevåldsligt motstånd. Denna typ av protest mot diktaturer ger folket möjligheter att utkräva ansvar även från motståndsrörelsen.

I kontrast till modellen ovan så har elitledda utbrytningar oftast inte någon relation till gräsrötterna. Rebelledarna blir mer benägna att anpassa sig till maktens logik – eftersom de är vana att ”tänka med statens ögon”. De fokuserar inte på kraven från sina egna utan på att sortera resurserna som görs tillgängliga från utländska makter, och följer med större sannolikhet samma makters påbud om en väldigt begränsad nyliberal demokrati. Tydliga exempel på detta är Afghanistans president Hamid Karzai och den nuvarande somaliska regeringen. Det är lärorikt att USA:s osäkra diskussioner om att lämna Afghanistan leder Hamid Karzai till att förhandla med talibanerna, på bekostnad av det afghanska folket.

Om vi rör oss från de stridande parterna i Libyen till den globala nivån, och föreställer oss att det finns ett ansvarsfullt internationellt samfund som väl känner till de regionala och klanmässiga klyftorna i Libyen; som är medvetet om den Afrikanska unionens intresse av att behålla de nationella gränser som kolonialisterna en gång ritade; som vet att Libyen är hem åt både libyer och flyktingar från hela Afrika; som erkänner Maghreb-regionens intresse av att bygga fredliga lösningar, inte minst med tanke på konflikten i Västsahara.

Hade detta varit fallet så hade vi snabbt fått se ett seriöst försök att nå en medlad lösning.

Ett sådant seriöst försök erbjöds faktiskt – i något teatraliska former – av Hugo Chavez. Det accepterades… av Gadaffi men inte av oppositionen i form av rådet i Benghazi. Noteras bör att Venezuelas president sågs av många som en allierad till Gadaffi. I vilket fall, Hugo Chavez – som besitter en djup kunskap om internationell politik – erbjöd inte en personlig intervention utan byggandet av en kontaktgrupp som skulle bestå av många parter, av allt att döma inklusive sådana som var fientliga till Gaddafi.

Samtidigt som Chavez föreslog diplomati så gick USA och de andra makterna som sökte intervention i direkt motsatt riktning: de skickade sin militära resurser mot Libyen och de satte ihop en koalition i säkerhetsrådet som antog en resolution som söker regimskifte under täckmanteln ”skydda civila”.

Detta manövrerande skapade följande incitament: för Gadaffi – agera snabbt för att eliminera demokratirörelsen. För rådet i Benghazi – avvisa alla försök till medlande, ta snabbt så mycket territorium som möjligt, sök en slutgiltig militär lösning på problemet. Simsalabim: en humanitär kris!

Om vi ska tro nyheterna, inte en lätt uppgift, har den militära interventionen hittills krävt relativt få civila offer. Tyvärr finns inga opartiska medier, och än mindre några som kan ge en fullständig och exakt bild. Dessutom verkar de ingripande militärmakterna inte ha något intresse av att minimera dödsfallen bland dem som anses vara Gadaffitrogna soldater. Om vi ska tro rapporterna om Gadaffi så borde många av dessa soldater anses vara offer för en förtryckande regim, inte blodtörstiga medbrottslingar. I militärens brutala kalkyl över vilka som gjort sig förtjänta av att offras och vilka som inte gjort det, så kommer många vanliga libyer att dö. Vi kan vänta oss än mer lidande när beväpnade fraktioner, nu för svaga för att segra över varandra, konstant strider för att få övertaget.

Det finns ytterligare oroväckande inslag i logiken hos dem som vädjar till USA att minimera civila offer. Först och främst vägrar den amerikanska militären att uppge sina beräkningar av civila offer i Irak. För det andra har vi lärt oss från Afghanistan och Pakistan att USA:s militär är beredd att ta livet av hela familjer och klaner när den tror att den kan döda en fiende genom att använda ett ”precisionsvapen”!

Med andra ord, de som förespråkar en militär intervention begär att de libyska folket ska skyddas av ett land som säger ”Vi kommer inte att låta er veta hur många människor vi dödar, men ni kan vara säkra på att vi är beredda att döda civila om vi betraktar det som nödvändigt!” Vi måste därför fråga de som förordar denna militära operation: ”Hur kommer ni att veta hur många människor ni har räddat, om de som utför ert uppdrag inte kommer att delge någon information om hur många de kommer att döda?”