Kan Juholt medverka till en omfördelning även i en resursbegränsad värld? Han ägnade närmast försvinnande lite tanke åt begrepp som ”peak oil”, den enorma konkurrensen om jordens resurser och de stora globala ekologiska hoten, förutom en liten klimatsväng. Hans miljöfokus var närmast obefintligt, han ägnade klart mer möda åt små trivsamma skämt under sitt sextiominuterstal än åt jordens tillstånd. Inte ens händelserna i Fukushima har fått honom att vädra sin åsikt om kärnkraftens framtid. Nej grön är han inte!

ta ett exempel ur talet: ”Investeringar för en bra miljö, med rent vatten, frisk luft och nyttig mat, driver oss gemensamt framåt.” En formulering som kan ingjuta hopp, men som innehåller måttligt med vägvisning, dådkraft och engagemang.

Engagemang har han på annat håll. Faktiskt riktigt medryckande när han pratar om fattiga barn i Sverige. De ska helt enkelt inte behöva vara fattiga! Ingen vinner på det, inte heller de rika som har de resurser som behöver omfördelas. Juholt verkar ha tagit till sig en hel del av lyckoforskningen. Solidaritet mår man bra av. Kultur mår man bra av.

Det mest överraskande inslaget i hans tal, en åsikt jag tror att jag delar med många, var hans inledning där han gav kulturen och dess själsliga betydelse en mycket vacker bild. Han citerade Orionteaterns Stina Oscarson och fullföljde resonemanget med egna välformulerade ord. Frågan är dock om hans parti verkligen kommer att förmå att ge kulturlivet en ny rennässans.

Hans tal falnade betänkligt mot slutet. Demagogin eller politiken haltade och applåderna falnade. Hans vurm för EU med motivet att EU skulle vara bra bara medlemmarna var Socialdemokraterna närstående kvarstår att bevisa. EU som konstruktion är nämligen uppenbart främjande av just högerkrafter. Inte blev det bättre av ett slags romantisk Kristina från Dufvemålanostalgiskt argument för den amerikanska drömmen. Historiskt kanske korrekt, men ack så fjärran dagens politiska förhållanden.

Men jag vill göra den nya oppositionsledaren, en bland flera, en fair bild. I dagens snikna högerstyrda samhälle var hans frejdighet i solidaritetsgenren välgörande. Hans val att avstå från personliga levnadsöden, där cancersjuka tant Agda tvingas söka jobb, och visa på en ideologiskt genomtänkt solidaritet var välkommet.

Mycket starkt blev det uttryckt i följande ord: ”Socialdemokrati bär ett löfte om att alla – inte bara några, inte ens bara de flesta, inte bara nästan alla, utan alla – ska få del av det goda som växer fram; ska kunna känna att vingarna bär.”

Orden kanske inte känns så ovanliga. Liknande står nog i många partiprogram. Men ordet alla brukar alltid få tas med en nypa salt. I hans fall går det väl knappast att tumma på! Jag har funderat väldigt mycket på detta ord under många år. Min slutsats är att ordet alla kräver en ny socioekonomisk lösning, någon form av grundtrygghetsvariant. Negativ skatt, medborgarlön eller möjligen en ny Socialdemokratisk lösning! Härlig tanke.

S kanske hinner före det alltför senfärdiga MP i denna fråga. Och gör de det ska jag gärna kalla dem frihetlig vänster i fortsättningen, ett honnörsord i min mun.