Havannas centrum är fullt med dubbeltydighet. Ett fenomenalt kulturarv med vackra hus av spanskt 1700-tal med färgfallna fasader, där färg ens finns, varvade med relativt nymålade verkligt fina.

Här har vilja eller pengar saknats. Det finns nog med folk som kan mura och putsa, men det behövs resurser i form av importerade varor för att kunna bygga. Här dominerar tre fenomen, skulle jag tro. Den USA-ledda blockaden av Kuba, andra nationella prioriteringar och en känsla jag får av en hel del ineffektivitet. Jag kan inte släppa den tanken när jag ser så mycket folk stå kring arbetsuppgifterna. Klart bättre att ha dem där än i ett svenskt arbetsförmedlingsprogram, men ineffektivt.

Diktaturen ser jag inte mycket av. Inte i folkvimlet. Lite mer omständlig visumansökan, en hel del kontrollanter, många papper som ska fyllas i, det är allt jag ser. Men så ser jag inte heller det intressanta, hur oppositionella hanteras. Det ligger direkt inskrivet i Kubas grundlag att verksamheter inte ska äventyra Kubas samhällssystem, att var och en får ta till vapen om så behövs för att värna detta och att kapitalism aldrig mer ska få råda i Kuba. Men så pågår ändå en offentlig diskussion om hur mycket privata företag som ska få finnas då en hel del små företagare redan finns inom turistbranschen.

Hur USA kan hålla allsköns diktaturer om ryggen och förstöra rimliga handelsvillkor för just detta land är en gåta, ett mycket dystert val. Konsekvensen kanske dock blir den avsedda, att hindra ett möjligen rimligt försök att bygga ett land på värderingar med tänkt social rättvisa och medmänsklighet. Ett sånt hån mot den amerikanska drömmen kunde de tydligen inte tåla.

Isoleringen från internationell handel blev avgörande för detta land när deras främsta handelspartner Sovjet upplöstes. Kuba hamnade då i en extrem fattigdom. Detta hade flera konsekvenser, faktiskt inte endast negativa. Jag återkommer i en annan text till deras ekologiska fotavtryck. Här ska jag begrunda den kollektiva och individuella valutakåtheten. I ett planekonomiskt land kan man också planera turisternas besöksbehov och hur mycket de ska lämna kvar. Vill du göra en sak så hänvisas du till färdiga reselösningar, med guider, lunch, resa, inträde, shower et cetera inkluderade. Inget tvång men egna lösningar är komplicerade och ofta också dyra. Man tar något under svenska priser. Och det ska betalas i dollarliknande konvertibla pesos. Det mesta av detta berikar samhället i stort och kommer gratis sjukvård av hög klass till del.

För att skolbarn och andra också ska kunna se saker och för att folk ska ha råd att köpa mat, finns parallellt kubanska folkets egna pesos. Numera kan alla använda båda valutorna och det blir för oss främlingar ett måttligt genomskådligt system, där man betalar med den ena på ett ställe men inte får betala med densamma på andra ställen. Mest är turisten en förlorare i detta spel och ett fattigt folk blir något bättre försett. Där finns dricksen, där finns de små affärsuppgörelsernas lovande marknad. Plötsligt får en trevligt leende hjälpsam person en halv månadslön i dricks. Många tycker att det är värt ett försök.

Den enorma pengahungern leder tyvärr till ett slags klassamhälle. Vi turister kan rumstera på lyxparadis, som i havsbadorten Varadero, med ”all inclusive”- service, fri sprit, mat, bad men också trasiga glödlampor och toalettlock som faller ner. Där betjänas man på fullt kolonialt vis av den fattiga arbetarklassen.

Ödmjukt undrar jag; kunde det vara på ett annat vis? Skulle euroturisterna komma till ett ställe med jämna villkor? Vanliga transporter, medhavd matsäck och en formidabel sandstrand med allemansrätt? Skulle de då lämna enormt eftertraktade sedlar kvar åt kubanerna?