Till och med kärnkraftsmotståndarna har allt mer lämnat haveririskerna som huvudargument. Man pratar om uranbrytning – och det gör man rätt i. Man pratar om parallellen till atombombindustrin – och det gör man rätt i. Man pratar om avfallsproblemen som ska ärvas i hundratusentals år – och det gör man verkligen rätt i. Ja, man anför också att kärnkraften är dyrare än andra el-källor. Och visst kan det vara så. Men haveririskerna har man allt mindre fokus på, trots att Forsmarkanläggningen så sent som 2006 var mycket nära att hamna i samma sits som reaktorerna i Japan.

Själv läste jag, redan 1970, en debattartikel av Hannes Alfvén, nobelpristagare i fysik, där han pekade på fissionsreaktorernas stora brister. Inte någon gång sedan dess har jag fått anledning att tro på tekniken. Det finns alltför stora mängder, ja, oerhörda mängder, av radioaktivitet samlade på samma ställe. Det är orimligt att hitta fullständigt säkra tekniker för att hålla dem under kontroll. Riskerna är uppenbara och oundvikliga.

Det handlar egentligen inte om antalet kronor per kilowattimme, det handlar om anständighet. Vissa risker får man bara inte ta! Det är inte frågan om mitt liv, eller ditt, visst vi tar risker med oss hela tiden, kanske större individuella risker. Nej det handlar om en riskbild som inte går att acceptera, det är det det handlar om. Gå inte i en fälla om du röker, super, eller åker bil. Jämför inte dina egna risktaganden med kollektiva. Det är en samhällsomvälvande katastrof som gömmer sig i reaktorernas buk.

Skyll inte på att vi (vad vi vet) varken har tsunamirisker eller jordbävningar av samma storleksordning – inte ska vi spekulera i huruvida vi är bättre än sovjeternas operatörer på Tjernobylreaktorerna. Vi kanske är bättre, men flera, däribland SKI:s psykologiexpert, har påpekat att just övertygelsen om teknikens och de anställdas förträfflighet är en av de största farorna i säkerhetsarbetet.

Det finns en enkel lösning på hur man bör resonera, även för den som anser att de svenska reaktorerna är bra (hur de nu kan ha bildat sig den uppfattningen), och den lösningen heter försiktighetsprincipen. En vacker tanke som har skrivits in i en massa offentliga dokument, men som ingen verkar ta på allvar. Det är tragiskt att så många i Sverige och i världen behövde vänta på den japanska katastrofen för att inse vidden av det begreppet.

En vädjan till alla anständiga politiker i riksdagen: sök snabbaste möjliga process för att stänga av kärnkraften och gör det fort.