Med tanke på hans inflytelserika position som chef på Dagens Nyheter och med tanke på den privilegierade insynen i den så lilla svenska kultureliten kan det tyckas märkligt att i bokens titel placera Lagercrantz vid sidan av skeendena. I de personliga dagboksanteckningarna framträder en ärlig medvetenhet om den egna centrala funktionen i det litterära Sverige. Han aktas högt av såväl läsare som kolleger och hans recensioner har förmågan att få fart på ett författarskap – eller tvärtom ställa det i stiltje.

Med en omsorgsfullt designad volym, två efterord och ett elegant förord av Horace Engdahl är det befogat att fråga sig om boken helt enkelt är en i raden av blida hommager till Lagercrantz. Antalet omskrivna författare till trots är detta en bok om kritikern själv.

Engdahl betonar risken att Olof Lagercrantz ”förvandlas till en myt, där han uppträder som en gigant från tiden före syndafloden, då nöjeskulturen ännu inte hade svämmat över alla bräddar för att till slut även dränka kultursidorna”. Mycket talar för att myten redan har blivit en realitet.

Ändå är bokens ambition att framför allt vara ett tidsdokument uppriktig. I bakgrunden hörs det osäkra sorlet av andra världskrigets verkningar och det kalla krig som angår alla. I förgrunden en måhända ovanlig, men mänsklig vardag.

De som vi i allmänhet bara ser som stora svenska kulturnamn får här andra, mer personliga och distinkta drag. Lagercrantz beskriver långa telefonsamtal, promenader och bjudningar.

Pär Lagerkvist beskrivs i nästan heliga ordalag som en kännare av det mänskligt sublima. Eyvind Johnson i sin tur som en kall och ytterst stel figur utan större litterära förtjänster.

Störst utrymme i boken ägnas Erik Lindegren, som Lagercrantz periodvis var mycket nära. Förutom att underskatta värdet i Lindegrens numera klassiska diktsamling Mannen utan väg, tycks han även underskatta allvaret i vännens supande. Lindegren tas titt som tätt in på avvänjning, men Lagercrantz fortsätter att hålla honom sällskap i det eviga drickandet.

De fyndigt skarpa och ibland älskvärt syrliga porträtten (särskilt av snobberiet) tillsammans med rent och skärt skvaller erbjuder naturligtvis stort nöje. Mest intressant är emellertid den ständiga konflikten mellan privat och offentligt. Så fort en bok recenseras negativt uteblir öppenheten och de regelbundna telefonsamtalen från den vän som råkat skriva den.

Diskrepansen är påfallande mellan imagen på den öppna mediescenen och småaktigheten i det privata, ibland för stor för att det ska undgå oss som läser känslomässigt. Stora konstnärer beter sig plötsligt som de värsta av barn.

Få kvinnor får plats i boken, faktiskt bara två: Karin Boye och Maria Wine. Den senare dessutom mest i egenskap av Artur Lundkvists hustru.

En brist i Lagercrantz kritikergärning, som här aktualiseras på nytt, är den skillnad han regelbundet gjorde mellan manliga och kvinnliga författare. I Klädd i sitt språk försökte Otterberg förgäves släta över detta faktum genom att hänvisa till att han var en ”manlig medelålderkritiker verksam i mitten på förra seklet”. Här förklarar Engdahl i förbigående att kvinnorna uteblivit därför att de på den tiden hade svårt att ”göra sig gällande i rangstriderna”.

Låt gå för att det är svårt att ställa Lagercrantz vid sidan av, men borde det inte gå att för en stund vila den fläckfria myten om honom?