Hos en av våra samtida mer framstående polska poeter, Adam Zagajewski, tillerkänns poesin en lekfull optimism som möjligen kan bota den sorg som danar oss genom livet.

Norstedts har under titeln Antenner i regn gett ut noggrant utvalda dikter ur Zagajewskis fyra senaste diktsamlingar.

”Dikten måste sluta/bättre än livet. Det är den till för”, skriver Zagajewski. Han är förvissad om att dikten kan ompröva livet även då vi som mest förnekar dess värde.

”Poesi är en glädje under vilken förtvivlan gömmer sig. Men under/förtvivlan finns återigen glädjen” heter det i en annan dikt. Men tyngden i det allmänmänskliga bagaget viftas för den skull inte bort. Historien slumrar inte med sina ord, den tycks alltid ha någonting att säga den som är samlad nog att lyssna.

Bilden av antenner i regn antyder just det beredda sinnets lyhördhet i en tillvaro som oavlåtligt brusar av mer eller mindre godtyckliga meddelanden. Rösterna bärs av vinden, träden, böckerna och bilderna av de gamla gatorna. Omgivningen vakar med samma spändhet som de ovetande människorna.

Det handlar om en mognad människas kontemplation i en hektisk ström. Minnet av döda människor och levande gator lär aldrig eliminera oron för framtiden helt, men visst viskar de betryggande ord – till den som lyssnar.

Zagajewski är tålmodig med sin stil, vilken han styr med graciösa handvändningar värda en betydande samtida poet. Ofta får vi tillfälle att stanna upp vid de enastående svenska tolkningarna formulerade av Anders Bodegård, som tolkat Zagajewski till svenska under lång tid.

Den röda tråden är gatorna vädrade i en omärklig allmänmänsklighet. Inget kan som de berätta om förr i tiden och sätta igång fantasier om framtiden.

Däremot är porträtten av Karl Marx, William Blake eller Czeslaw Milosz inte lika lyckade. Som regel har de avbildade hjältarna fått i mun klumpigt anakronistiska insikter. Hade han bara låtit bli att flörta med allmänhetens villkorliga associationer förknippade med dessa män. Hade Zagajewski bara låtit dem viska som gatorna och gränderna tillåts göra, då hade den som verkligen lyssnat fått höra så mycket mer.