Det står snart klart att den röda tråden är relativt svår att finna; varje konstnär bjuder på sitt egna språk och alldeles unika ingång till en personlig sfär. Här finns dock några gemensamma beröringspunkter som förtydligas under besökets gång. Konsten verkar nämligen förflytta sig mellan diametrala poler, där ordning ställs mot kaos eller det inre ställs mot det yttre.
I Jennie Sundéns sirliga små teckningar, som har placerats i ett samtalande mönster, knuffas motiv från vetenskapliga tidskrifter, fackböcker och Internet. Frankenstein, en drömfångare och Nosferatu, möts i en lustfull lek som spelar på vår perception av natur och kultur samt fakta och fiktion. En liknande sinnlighet återfinns i Eric Magassas flagnande collage.  Verken, som tycks vara i ständig förändring och på glid, antar en 3-dimensionell karaktär och präglas av hoppfull destruktivitet.  En till synes improviserad men troligtvis väl uttänkt komposition bjuder även Johannes Brander på, där de murkna träbitarna och tavlorna samspelar i en mustig vodoo- aktig symbios.

Då de ovan nämnda verken bär på en organisk kvalitet fungerar Beatrice Marklunds konst däremot som ett fönster till en mera syntetisk värld. I neongult, svart och grått hopar sig inre bilder av sena utekvällar, datagrafik och stramt kaos. Åsa Norbergs eleganta blyertsteckningar följer likaså ett grafiskt spår, och i detta fall leds man in i ett drömlikt och hemlighetsfullt rum.
Romantiken och dess dramatiska melankoli finns också med på ett hörn. Tommy Svenningssons finstämda landskapsscenerier får mig att tänka på fantasyspel, Caspar David Friedrich och blackmetalillustrationer medan Angelica Olsson fokuserar på en mörk folkhemsexteriör med skugglika invånare.

This Must Be The Place är svårsummerbar, då den leder associationerna åt så många håll, och man hade nog tjänat på att banta ner utställarantalet en smula för att istället satsa på en fördjupande helhet.  Samtidigt känns spretigheten livsbejakande och många av de medverkande konstnärerna visar ett övertygande patos. Likaså framgår det vilken dragningskraft måleri men framförallt teckning fortsätter att utöva och hur dessa uttrycksformer utvecklas i takt med tidens framfart. Den digitala revolutionen och globaliseringen visar sig indirekt i utställningen, och som svar på dessa fenomen tar en hälsosam eskapism till orda. Dörrar på dörrar öppnas och samexistenser krockar, i andra fall verkar sökandet efter en själsdjup plattform ytterst pregnant. Att finna ett orsakssammanhang, eller en plats där man kan söka kraft och styrka, har aldrig verkat så svårt men åtråvärt som nu.