Under många år har inbördeskrig, folkmord och fattigdom präglat Kongo. Mörkt och mardrömslikt – så har landet beskrivits i media. För Renzo Martens utgör därför stället den ultimata skådeplatsen för att visa på västs solidaritetsiver och tillika hyckleri. Martens korsar konstnärsrollen med en dokumentärfilmarroll. Han svävar likaså mellan stunder av medkänsla och episoder av bossighet. Den 90 minuter långa filmen inleds med en presskonferens där det konstateras att Kongos största inkomstkälla kommer utifrån i form av bistånd. Martens drar gasen i botten och lägger fram en teori: att fattigdomen är landets främsta resurs, en tanke som får honom att skapa en absurd neonskylt med frasen ”Enjoy Poverty, please”.

Sedan följer lik och flugor. Barn som tar sina sista andetag, sörjande mödrar. Jag mår illa men försöker dölja tårarna. Martens uppmanar folket att acceptera läget men att ta kontroll över situationen, och därför försöker han lära de lokala fotograferna att döda kroppar, våldtagna kvinnor och döende barn ger mest pengar. Något de också ger sig på då de besöker ett barnsjukhus och Martens domderar: ”fokusera på revbenen”. När de senare försöker sälja fotografierna till en hjälporganisation blir det blankt ”nej”, trots att beställningar på liknande bilder från europeiska fotografer är vanliga. I detta fall avfärdas dock de kongolesiska fotograferna eftersom de ”endast verkar vara ute efter pengar”.

Att ta sig igenom Episode III är ingen angenäm upplevelse. Verket stjälper solidaritetens kärna som ur detta perspektiv enbart ses som en pusselbit i upprätthållandet av en hegemoni. Samtidigt spricker Martens tes om självhjälp och han framstår mer och mer som en desperat missionär. Kolonisatören och manipulatören tar över. När hans idé faller ihop och fotona nobbas, ställs han inför ett vägval. Han ger efter och börjar klistra fast loggor på de skellettlika barnen för att påvisa kongolesernas beroendeställning och offerposition – att de ägs. För Martens tycks denna slutpunkt vara ännu ett bevis på mänsklighetens (kanske framförallt den vite mannens) svårövervinnliga fåfänga och allt slutar lika ledsamt som vi redan från början anade att det skulle göra. Sylvasst och krasst men också förutsägbart.