Det är lördagsförmiddag i Borås djurpark, jag är där med jobbet. Det är vinter och savannen är stängd och djuren går inne, som de ju gör under största delen av året. På pyttesmå ytor går elefanterna runt runt. Girafferna i samma byggnad har golv av sågspån i stället för betong, men också de är instängda på pyttesmå ytor, försöker jaga varandra, försöker springa, men det är lönlöst.

I aphuset ligger en av chimpanserna gömd under en säck, just vid plexiglaset, en aphand sticker ut och vilar mot golvet. Det finns ingenstans att komma undan, utrymmet är långsmalt och löper längs med glasrutan, där vi ska stå och titta på de instängda djuren.

Det är hit vi ska gå med våra barn. Här ska de tydligen lära sig saker om djur. Ett lättsammare sätt än att besöka djur i matindustrin. Här lär vi oss att djur är enkla och okomplicerade. Om vi ger dem mat och vatten, en gren att tugga på eller ett rep att klättra i så räcker det. Och så kan vi gå här och titta på dem. Jag tänker på forna tiders freak shows där människor med avvikande utseende visades upp. Vi drar en gräns för empatin. Vi lär oss vem som räknas och vem som inte gör det. Vi lär oss att vi är jordens härskare.

Djurparkerna försvarar sitt existensberättigande med olika bevarandeprogram. Men vi kan inte stänga in djur i djurparker för att rädda dem, samtidigt som vi undergräver deras naturliga levnadsmiljöer. Dessutom är det inte mer än mellan 5 och 10 procent av utrymmet i världens djurparker som används till utrotningshotade djur. Och dessa djur utplaceras mycket sällan. De lever sina liv i fångenskap.

Tristess, frustration och brist på stimulans på djurparkerna har gett upphov till begreppet zoochosis, djurparkssjukan. Ordet är sammansatt av ”zoo” och ”psykos”, och beskriver en lång rad psykiska problem hos djur som hålls i långvarig fångenskap. Till exempel stereotypa beteenden och självstympning. Det har hänt att delfiner i fångenskap har begått självmord genom att simma in i poolens väggar.

Djurungarna som föds är gulliga och lockar besökare. Men när de växer upp och blir könsmogna är det ofta svårt att hitta plats åt dem på andra djurparker. Födslarna blir till solskenshistorier i lokaltidningarna. De nytillkomna lockar besökare till djurparken innan de avlivas på grund av platsbrist.

När jag kommer hem läser jag på nätet om elefanterna i djurparken jag besökt, åtminstone en av dem är viltfångad. Hon fångades när jag var tre år gammal, ett år senare skickades hon till Borås djurpark. Vi har förmodligen levt ungefär lika länge. Hon har tillbringat största delen av sitt liv instängd i ett rum av betong. För att vi ska lära oss saker om djur? För att vi ska bli underhållna av att titta på elefanter? Djurparkerna lär oss ingenting om djuren, men de lär oss desto mer om människorna.