På ytan är det en triptyk, tre berättelser med tre tematiskt sammantvinnade huvudpersoner. En läkare, en polis och en socialarbetare som upprätthåller ordning, kontrollerar, diagnostiserar och utvärderar sin omgivning. I glappet mellan verksamhet och konkret verklighet riskerar människor att förvandlas till ärenden och avvikelser. Yrkesroll och privatperson flyter ihop, en klar myndighetsprosa letar sig in i huvudpersonernas medvetandeström, livet blir en serie ögonblick som löper genom en skenbart förutbestämd struktur.

Frågan om individens roll och frihet i samhällssystemet ställs på sin spets. Är vi offer eller har vi förmåga att handla fritt? Speglar individen samhället eller tvärtom?

Frågan aktualiseras vidare när de tre huvudpersonerna finner sig utsatta för ödets spel och nycker. Läkaren tror sig ha hört en spådom där han hotas till livet, utan att minnas den exakta ordalydelsen. Polisen tror sig ha blivit örfilad av en kollega, men ingen tycks ha registrerat händelsen. Socialarbetaren känner sig förföljd av en klient och hittar en handskriven lapp i brevlådan, men tuschet är utsmetat och meddelandet svårtytt.

De till synes slumpartade händelserna leder till ett feberaktigt beteende. Deras uppjagade tillstånd genererar en värld av järtecken som pekar mot en stundande kollaps. Men den kommer inte. Istället dröjer berättandet kvar vid detaljer, direkta synintryck, upprepningar. Grundfärgerna gult, rött och blått återkommer som ett mantra. Skuggor, ljus och ”fält” används genomgående för att beskriva tingens utsträckning i rummet. Tiotals sidor ägnas åt att beskriva mönstret på en tapet. Och det är olidligt spännande.

Fixeringen vid sinnesintryck och exakta detaljer skapar ett obehag. Något verkar hållas dolt. Min övertygelse att verkligheten är så mycket mer än sina konkreta uttrycksformer stärks. Huvudpersonernas paranoia överförs till mig som läsare, i upprepningarna uppstår känslan av déjà vu. Har jag sett det här förut? Vad har jag missat? Och var är kapitel tretton?

Speglar spelar en särskild roll, huvudpersonerna reflekteras och bespeglar sig i fönsterrutor, kaffekoppar, bordsytor och i andras otillbörliga blickar. De lever i ständig rädsla för den andres blick.

Filosofen Sartre menade att det är just i mötet med den andres blick som man inser att man har en existens – och att en annan existens är möjlig. Dahlströms personer skulle i så fall kunna sägas leva i ond tro – upptagna av den fysiska världen, förblindade av detaljer, bländade av ljus och skuggspel. Spegelbilden blir en ställföreträdare för den andres blick de inte vill möta. Är det friheten de undviker att se i vitögat? Eller är de verkligen offer under sina omständigheter?

Spådom är Magnus Dahlströms första roman på femton år. Ingen har väntat förgäves. Att läsa den är att kliva in i en spegelsal av innebörder och möjligheter. Det påminner om när en av hans personer ingående betraktar en landskapsmålning. Gränserna mellan mark och himmel är utsuddade och ”bara sättet att hänga tavlan avgjorde vad som var upp och vad som var ned”.