Borgerliga skribenter väljer en utgångspunkt, gammelsossar en annan. Låt mig då försöka ta fram gröna glasögon. (Jag vet dock hur eldfängt det kan vara att göra anspråk på den gröna färgen, så jag får väl hålla mig till mina egna värderingar.)

Det störta problemet med förslagen är att viktiga inslag förhindrar effekterna av de fina tankar som också går att finna. Man vill satsa mer på välfärd och det kan många verkligen behöva, speciellt efter borgarnas framfart, men man vill samtidigt höja taken i socialförsäkringarna vilket sannolikt på allvar minskar utrymmet för satsningar på de mest utsatta.

Man varnar för att EU får för mycket överstatliga inslag (som om EU inte redan har det för länge sedan, välsignat av S) samtidigt föreslås att Socialdemokraterna måste bli mer offensiva för att utveckla den sociala dimensionen i Europa. Skulle det vara Carl Schlyter (MP) det handlade om skulle dessa begrepp möjligen gå ihop, men inte i händerna på klåfingriga socialdemokrater.

De vill satsa på järnväg men vågar inte ta steg mot höjda skatter på fossilbränslen utan att ha borgarna med på färden. Och samtidigt pratar man om en grön omställning. Kommissionen har saknat ett fokus på full sysselsättning och vill verka för det genom bland annat stärkt konkurrenskraft. Vilket ofta handlar om utslagning.

Den offentliga sektorns upphandling, föreslås det, skall användas offensivt för att gynna tillväxt och innovationer och där klappar alla associationer till grönt ihop, helt och hållet. I och för sig är det bra att S inser betydelsen av den offentliga upphandlingen och innovationer kan vara värdefulla fast de alltför ofta har skapat enorma följdproblem, men det är tillväxt i fokus och på tillväxtens altare brukar global solidaritet, klimathänsyn och ekologiska fakta offras. Det går inte att förena dessa begrepp med varandra. Men S sitter fast i sitt vinnande koncept från nittonhundratalet då baksidan av den rasande utvecklingen bara kunde skönjas av en minoritet.

En mer rörlig och flexibel arbetsmarknad i kombination med en bostadsmarknad som är anpassad efter den rörligheten, föreslås det. Lär väl betyda ytterligare flyttkarusell i riktning mot överbelastade centra som Stockholm och Göteborg.

Även nästa ambition kan vara klart tveeggad: privata utförare i välfärdssektorn ska inte förbjudas, men vinsterna regleras och kommunerna få större inflytande över etableringar. Själv har jag absolut ingenting emot att privata vinstintressen regleras eller begränsas – Mammon har alltför mycket utrymme som det är – men det vore vällovligt om sossarna ville begränsa möjligheterna att tjäna pengar på vapen också och de stora mängderna av ekologiskt oacceptabla andra produkter likaså. Kommunernas maktutövning är klart vådlig när det gäller exempelvis friskolor. Budgethysterin fråntar alltför ofta insikterna om det fria valets betydelse. Faktiskt ofta hos så kallade liberaler också. Får man egna problem med sin verksamhet, som oftast saknar total brist på flexibilitet, kommer snabbt stoppskylten fram.

Det finns en del vällovliga ambitioner som exempelvis att tänka mer på föräldrars situation och på pensionärerna och att minska klyftorna i samhället. Men med traditionell socialdemokratisk hållning, där man satsar mer på att höja tak än golv, där man inte kan se värdet av omfördelning, utan stöd av en vansinnig tillväxt, kommer de tyvärr inte kunna värna dem de säger sig vurma för.