The new face of Gothenburg
Det pratas mycket, även i riksmedier, om Göteborg just nu. Nyligen inleddes de första rättegångarna mot de inblandade i muthärvorna i de kommunala bolagen och förra veckan hade tidskriften Fokus en brett uppslagen artikeln med rubriken ”Göteborgsandan inför rätta”. Här spårade artikelförfattaren mutskandalerna till den så kallade Göteborgsandan, som beskriver den anda av samförstånd, korta beslutsprocesser och täta samarbeten mellan kommun och privata aktörer, som sägs känneteckna det politiska livet i Göteborg. De korta beslutsvägarna har till och med skrivits in som en del av stadens varumärke – bra kanske för den som gör affärer i staden, men knappast för den som värnar demokratisk insyn och öppenhet.
Samtidigt pratas det om att någonting annat är på väg att växa fram i staden. På Göteborgs-Postens ledarsidas pratas det om en Göteborgsanda 2.0 och längs med älven ska tidigare industri- och hamnområden genomgå en kraftig omvandling och en helt ny stad ska växa fram.
Visionerna om detta nya Göteborg kanske tydligast symboliseras i det nya affärs- och konferenshotell som just nu håller på att byggas i det gamla Posthusets lokaler, precis vid centralstationen.
Huset har stått tomt i snart 15 år och är välkänt för alla som anlänt till Göteborg med tåg. Det är det första som möter besökaren när han eller hon kommer ut från stationen, på väg mot rätt spårvagn. Turerna har varit många kring det nya bygget, bland annat eftersom byggnaden betraktas som byggnadsminne. Men sedan i höstas pågår ombyggnaden för fullt.
Posthusets rustika byggnad ska kompletteras och byggas samman med en nybyggd del av modernaste snitt. Den största sviten kommer att vara på 140 kvadrat med egen takterrass och utomhuspool och hotellet ska enligt en artikel i Göteborgs-Posten bli göteborgarnas nya mötesplats. Men frågan är vem det är som ska mötas på det nya hotellet?
Jag surfar in på hotellets hemsida och möts av budskapet om en ”helt ny mötesplats och en arena för det nya, kreativa Göteborg”. Det talas, på engelska naturligtvis, om ”the new face of Gothenburg”, någonting annat än räkfrossa, Avenyn och fotboll, där det ”skapas reklam, arkitektur, musik, mode och teknik som väcker intresse över hela världen” och där det nya hotellet ska bli ”ett vardagsrum för alla göteborgare som känner sig mer hemma i den nya bilden av staden än i den historiska bilden av hamnen och tunga industrier.”
Retoriken är förstås knappast unik. Städer världen över som kämpar med att hitta en ny postindustriell identitet, försöker lansera sig själva som noder för olika kreativa branscher och strömningar, när de insett att det inte är stora evenemang och sportarenor som lockar den där brett omhuldade kreativa klassen. Genom att koppla samman den rörlighet och kosmopolitism som ett hotell symboliserar, med design och kreativitet, blir byggandet av ett spektakulärt hotell på en symboliskt viktig plats i staden, ett ganska tydlig tecken på för vem den nya staden byggs och vem man önskar locka till sig.
Hotellet blir en plats och symbol för global rörlighet, i en värld där rörlighet är ett av de tydligaste tecknen på framgång. Men vad händer med alla de göteborgare som inte kommer att uppleva hotellet som sitt nya vardagsrum? De invånare som inte sysslar med mode, arkitektur, reklam eller webbdesign, vilken plats har de i detta nya Göteborg?
