Det var två saker jag inte hade kunnat föreställa mig när jag kom till Sverige. Den första var att jag trodde att alla svenska kvinnor skulle klä sig som modeller med stora hattar och små handväskor som de gjorde i modetidningarna, istället gick de alla runt i jeans. Den andra saken var att jag trodde att här skulle finnas jobb åt alla. Jag förväntade mig nog att jag skulle kunna få jobb dag ett, säger Abdi Hakim.

Abdi Hakim arbetar i dag som sekreterare och projektledare på Somalilands förening i Rosengård i Malmö. Det tog fyra år för honom att få sitt första jobb i Sverige, då som lärarassistent. Under tiden som byråkratin gick sin gilla gång passade Abdi Hakim på att läsa data- och mediekunskap på Lunds universitet. Innan han lämnade Somalia hade han arbetat som grundskolelärare.

Den ständigt pågående integrationsdebatten rymmer oräkneliga element. Interkulturell förståelse, etablering och delaktighet är några av dem. Och få är de som inte håller med om att en nödvändig del av integration är just arbete. Genom sysselsättning får man en samhällsroll och känner ansvar och delaktighet. När man talar om integration är steget in på arbetsmarknaden, och vägen dit, därför av högsta vikt.

I dag tar det i genomsnitt sju år för en nyanländ invandrare i Sverige att få arbete från det att han eller hon fått uppehållstillstånd. Tittar man närmare på siffrorna handlar det om fem år för män och tio år för kvinnor. För Abdi Hakim gick det snabbare, men han berättar om landsmän från Somalia som, trots att de kom till Sverige samtidigt som han, i dag tjugo år senare fortfarande inte har arbetat en hel sammanhängande månad sedan de kom hit.

Bristerna i mottagandet av nyanlända flyktingar är tydliga men komplexa. Nu hoppas regeringen på att lösningen ska finnas i Ny politik för nyanländas etablering, en reform som kallas för ”den största förändringen inom svensk integrationspolitik på 25 år” och som trädde i kraft den 1 december 2010.

Den nya politiken går ut på att nyanlända flyktingar ska ut på arbetsmarknaden så fort som möjligt. Att få arbete ska maximalt få ta två år, och en stor del av ansvaret flyttas från kommunerna till Arbetsförmedlingen. Kommunerna kommer att behålla många av sina tidigare ansvarsområden som Svenska för invandrare, bosättnings- och andra sociala frågor, medan Arbetsförmedlingen kommer att ta över det samordnade ansvaret för arbetsmarknadsintroduktionen. I introduktionen ingår ett så kallat etableringssamtal där den nyanländas erfarenheter, ambitioner och behov fastställs för att denna sedan ska kunna lotsas ut på arbetsmarknaden.

Den nya politiken föder många frågor. Kan man förvänta sig att nyanlända flyktingar alla kommer till Sverige med förutsättningar att få arbete inom två år? Och är egentligen Arbetsförmedlingen bäst lämpad att bära ansvaret för etableringen av nyanlända flyktingar? Andreas Konstantinidis (S), ordförande i Rosengårds stadsdelsfullmäktige, har forskat i integration och interkulturell förståelse och arbetar som planeringssekreterare på integrations- och arbetsmarknadsavdelningen för Malmö stad.

– Regeringstjänstemännen som har skrivit reformen är akademiker och teoretiker. De är bra på att formulera sig men har garanterat aldrig ens träffat en flykting. Därför har jag svårt att tro att Arbetsförmedlingen kommer att kunna göra ett bättre jobb än vad vi har gjort, säger Andreas Konstantinidis.

Han förklarar att han redan är förberedd på att kommunerna kommer att få betala priset om Arbetsförmedlingen misslyckas. Om Arbetsförmedlingen efter två år ännu inte lyckats förmedla ett arbete blir det nämligen kommunerna som går in och betalar ut socialbidrag för den arbetslösa.

Catharina Bildt, politiskt sakkunnig hos integrationsminister Erik Ullenhag, håller inte med om att det skulle vara bättre att kommunerna har etableringsansvaret.

– Sett på en nationell nivå har kommunerna brustit rejält, etableringen har tagit alldeles för lång tid. Vår reform kommer att skapa ett enhetligt system som tidigare har saknats. Arbetsförmedlingens roll blir tydligare och de får ansvaret för att sköta det de kan bäst, nämligen att förmedla jobb, säger Catharina Bildt.

Yassin Ekdahl är psykolog på Röda Korset. I sitt arbete träffar han dagligen nyanlända flyktingar som varit med om trauma, krigsrelaterade upplevelser och som lider av migrationsrelaterad stress. Han ställer sig positiv till tanken att underlätta för människor att komma in på arbetsmarknaden, men han ser samtidigt stora problem med att förvänta sig att alla som kommer hit har samma förutsättningar.

– Alla kommer hit med olika historier, förförståelse och bakgrund. För de flesta som kommer från krigsdrabbade länder är det tabu att över huvud taget gå till en psykolog och prata om det man varit med om. Bara tanken på att då tvingas träffa en okänd person i auktoritetsställning, som exempelvis någon från Arbetsförmedlingen, kan vara oerhört skrämmande för många. Därför är det väldigt viktigt att det görs individuella bedömningar när det gäller både mottagandet av flyktingar och introduktionen på arbetsmarknaden, säger Yassin Ekdahl.

Samtidigt som man måste ta stor hänsyn till individen och individens behov och bakgrund är den allmänna uppfattningen att sysselsättning faktiskt är absolut nödvändigt för människors hälsa, självkänsla och välbefinnande. Margareta Rolfson är projektledare på Somalilands förening, som i december 2010 mottog Malmö stads integrationspris. Just nu arbetar hon med projektet ”Somalier startar företag”, där hon hjälper människor att etablera affärsverksamhet och knyta kontakter på arbetsmarknaden.

– Är det något jag lärt mig så är det att folk vill ha jobb, utbildning och fritidsaktiviteter. I den ordningen. Och ska man förebygga brott är det sysselsättning som gäller, i form av utbildning och jobb. Det är inte humant att försörjningsstödet blir en livsstil, man måste in i samhället, säger Margaretha Rolfson, som varit aktiv i Somalilands förening sedan 2002.

Yassin Ekdahl håller med om arbetets betydelse.

– Det som får människor att överleva det mest otänkbara och fly från sina hemländer är drömmen om ett bättre liv. Denna dröm krossas ofta av den passivisering som möter dem när de kommer hit, säger han.

Något Yassin Ekdahl ofta har sett är att människor som skulle kunna börja jobba direkt fastnar på vägen, bland annat i Svenska för invandrare, SFI, och glöms bort. Alltför byråkratiska regelverk och höga skatter står i vägen för företagsamma nyanlända flyktingar att starta egna företag.

– Ge folk möjlighet till jobb först, så kommer språket automatiskt. Det behövs nytänk, och möjligheten att få ta olika vägar in i samhället, säger Yassin Ekdahl.

Roy Melchert, handläggare på avdelningen för lärande och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting, anser även han att bristerna med etableringen finns att finna i regelverken. Han håller med om att systemet med SFI inte fungerar.

– SFI, som det ser ut nu, borde rivas ner till grunden och byggas upp på nytt, så att det mer konkret kopplas till själva arbetsmarknadsetableringen, säger Roy Melchert.

Däremot anser han att både kommunernas och Arbetsförmedlingens uppdrag kommer att bli tydligare i och med den nya politiken, och att det kommer att ge positiva effekter för etableringsprocessen.

– Jag tror verkligen att all kraftsamling borde ligga just på den första tiden i Sverige, helst på det första året. Den första tiden i ett nytt land blir på något sätt avgörande för hur den fortsatta etableringen ser ut, säger Roy Melchert.

I Rosengård ryms en mängd olika kulturer, religioner och språk, och hit kommer runt 2 000 nya flyktingar varje år. Majoriteten av dem som kommer till Malmö bosätter sig här, i ”Falafelns eget Mecka”, som Abdi Hakim och många andra kallar området. Rosengård är som en isolerad stad i staden. I centrum trängs väskaffärer, mataffärer, orientaliska klädbutiker, växelkontor och kaféer. Inne i butikerna skyltas det både på svenska och arabiska. Utomhus är det skymning och solen håller på att gå ner. Den nästan meterhöga snön gnistrar i solskenet mellan husen och ett gäng killar ser på när snö skottas ner från taket på ett åttavåningshus. Där killarna står smällde en bomb för ett par veckor sedan och sedan dess har folk undvikit just denna plats, berättar en kille som säljer kebab.

Här har Abdi Hakim bott sedan den där februaridagen 1990 och Andreas Konstantinidis sedan 1974. Tvärtemot mångas uppfattning av Rosengård som en plats med problem som borde lösas en gång för alla ser Andreas Konstantinidis integrationen som en process som aldrig tar slut.

– I Rosengård bor runt 24 000 människor. Av dessa har 11 000 flyttat till andra stadsdelar de senaste åren. Och nya flyktingar har tagit deras plats. Det som ständigt händer är att de starka grupperna lämnar Rosengård och kvar blir de svaga grupperna. Samtidigt anländer nya flyktingar som är ännu mer utsatta. Detta gör att vi måste börja om från början hela tiden.

Abdi Hakim beskriver stämningen som råder i Rosengård som fylld med framtidstro, ambitioner och hopplöshet, varvat med hopp. Han är en av många som ser optimistiskt på regeringens nya politik och tycker att det är bättre att komma ut på arbetsmarknaden direkt istället för att lotsas runt mellan olika avdelningar på kommunen. Huruvida den nya politiken verkligen kommer att lyckas leva upp till namnet ”den största förändringen inom svensk integrationspolitik på 25 år” får framtiden utvisa.