Vi måste ta ansvar för våra handlingar
Jag har ont i ryggen den dag jag ringer veterinären för att fråga vad jag ska göra åt att ett får i min flock har fått dåliga klövar. Veterinären svarar: ”Då får du välja ett annat får i stället.” Jag säger: ”Eh, jag slaktar inte mina får.” Jag tänker att jag av allt att döma har betydligt ondare i min rygg än hon i sin klöv, och ännu har ingen föreslagit mig avlivning.
Aldrig blir djursynen i det här samhället så tydlig som när man lever med betesdjur, som av omvärlden betraktas som produktionsenheter, mat, eller fårskinnsfällar. Om dessa blir sjuka så är det bara att förvandla dem till deras nästa livsfas.
För mindre än hundra år sedan tillverkades produkter av människodelar i vårt grannland. Vi som i dag lever i den rika delen av världen har ett ansvar att lyfta våra huvuden ur sanden och se den verklighet där varelser som är oerhört avancerade, som lever och känner och lider precis som vi, fråntas varje möjlighet till normalt liv, lever och dör under tortyrliknande förhållanden, för att bli vår mat.
Nästan lika otänkbart som att någon skulle föreslå ett självmord som bot mot ryggskott, är det att jag skulle ringa smådjursveteterinären och få höra att den hund som bor hos mig och har ont i tassen skulle skjutas. Min hund är inte smartare, inte mer känslig, inte mer avancerad i sitt samspel med artfränder, eller för den delen mer lik människor, än mina får är. Men hon befinner sig högst upp på statusstegen bland djuren. Hon är ett husdjur. Om jag skulle förvandla henne till en päls att ha i barnvagnen skulle människor bli vansinnigt arga. Fårskinn däremot är det mest naturliga i världen. Om jag skulle stänga in henne i en fabrik och låta henne föda små söta isbjörnsliknande valpar som jag åt upp eller sålde på torget som mat skulle människorna omkring mig betrakta mig som fruktansvärd. Om jag hade grisar däremot (djur som i många avseenden är lika hundar) så skulle exakt samma beteende ses som det enda naturliga. Att låta sina grisar gå ut? Nio av tio grisar ser aldrig dagsljus, det är den naturligaste sak i världen.
Det är du och jag som varje dag gör de här valen. Vi är en del av en struktur där detta är det mest normala av allt, men vi som vet att det pågår har ett ansvar för vad vi gör. Om vi köper fårskinnet Ludde på IKEA, så köper vi också en värld där djur lever under tortyrliknande förhållanden. Om vi tycker att steget till huden Emma på samma varuhus är för långt så borde vi åtminstone kunna jämföra med Lassies mjuka colliepäls, perfekt för små som stora.
Vi har ett personligt ansvar att titta på det normala och fråga oss om det är okej. Systemfelen kan inte enbart lösas med individuella val, jag är medveten om det. Men vi måste orka ta ansvar för våra handlingar.
För nio av tio av de tre miljoner grisar som slaktas varje år i det här landet blir dagsljuset en engångsföreteelse på vägen mot slakteriet. Fram tills dess har de levt inomhus på ungefär en kvadratmeters yta per gris.
En halv miljon kor, kalvar och tjurar slaktas varje år i Sverige efter att ha tillbringat i genomsnitt 90 procent av sina liv inomhus. De flesta har stått bundna, med extremt begränsade möjligheter till sociala kontakter, utan att kunna vända sig om, klia sig på bakkroppen, allt de kunnat göra är att stå upp, eller ligga ner.
Värphönsen sorteras direkt vid födseln. Hanfåglarna läggs i kvarnen där de mals levande.
Vad väljer du?
Emma läser i Delegationen för Jämställdhet i Skolans rapport om att i stort sett ingenting hänt med likabehandlingen i skolan sedan 60-talet.
