Att en del politiker ljuger är en vetskap jag haft ända sedan jag själv jobbade inom politiken på kommunnivå. Många var så skickliga att det aldrig gick att bevisa, andra hade den goda smaken att uppmana mig att fara med osanning för ”du är ju politiker, Gunnel!”

Som tur är har jag aldrig fallit i den fällan, men det finns de som gjort det. Fast kanske friserar man inte sanningen så mycket i vårt land som man gör i USA, å andra sidan ljuger man inte med någon större finess over there heller.

Abu Ghraib-fängelset minns nog de flesta av oss, speciellt bilderna därifrån. Hur man skymfat nakna muslimska män genom att koppla dem som hundar (koppel och halsband och en kvinna som höll i det) samt att man ”staplat” dem nakna, i en hög på golvet. De hånades och förnedrades å det grövsta och efteråt skyllde överordnade på vakterna som utfört det hela på eget initiativ, för de var white trash, alltså mindre vetande. Det här alldeles överjävliga ord som man skymfar amerikanska medborgare med. Som sagt, USA utmärker sig och det är bara att fundera på hur mycket andra än amerikaner ska utstå innan sinnet rinner på dem.

Några år efter det här uttalar sig Amerikas förre utrikesminister, Condoleezza Rice, angående tortyranklagelser mot USA. Hon försäkrar att landet har aldrig torterat någon och skulle aldrig ens komma på tanken. Sådan här nyheter får mig alltid att stoppa upp och undra om amerikanska politiker i gemen tror att alla är idioter. President Bush jr säger också att ”vi överser inte med tortyr, vårt lands ideal är inte förenligt med sådant”.

Nä precis, men då är det väldigt skrämmande att makthavare, helt utan självkritik, kan stå och ljuga människor rakt upp i ansiktet och kanske tror någon okritisk väljare på det också. Kanske rentav de själva. Efter 11 september hörde jag Bush undra hur i hela världen kan de attackera oss ”we are a peacefull nation!” Som sagt, lite självkritik vore väldigt klädsamt.

I slutet av förra året visas så något av det otäckaste jag sett i dokumentärväg. Det handlar om musik som tortyrmetod och jag är glad att jag har bandat programmet, för jag fick se det i småposter så fruktansvärt var det.

När jag börjar titta är jag full av förutfattade meningar, herregud vem blir torterad av musik, det kan väl inte vara något. Men det är det. Här kan, till och med, vacker klassisk musik användas till att få människor och bryta ihop för här handlar det om mycket sofistikerade metoder. Musik lämnar nämligen inga blåmärken på kroppen, bara i själen, och någon som musiktorterats har svårt för musik resten av sitt liv. Tänk dig själv att höra något timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad, samma hela tiden. Om och om igen, och musik som du inte precis lyssnar till i vanliga fall, som kanske representerar något negativt för dig själv, ditt land eller din tro. Filmaren kryper nära fångar som formligen klättrar på väggarna, ligger hopkrupna på golvet och skakar, måste stå upp så de inte somnar eller bara går runt, runt i rena paniken. Fångar i Guantanamo har utsatts för det och det har använts på fler ställen, som Vietnam, Granada, Kuwait och Panama. Idag räknas musiktortyr som en del av krigsmaskinen och på G20-mötet i Pittsburgh användes det första gången mot demonstranter. Högfrekventa ljud är en annan variant om man vill mota bort Greenpeace från valfångstfartyg. Att kunna plåga människor är tydligen högprioriterat i vissa kretsar. Kanske kan någon tycka, som jag själv gjorde, att jaha varför skulle det vara otäckt med lite musik, det har man ju i öronen dagligen.

Men återkommande, obehaglig musik och förmodligen även behaglig, blir rena tortyren om jag inte själv kan bestämma hur högt det skall spelas, när och hur länge. Ta till exempel en av de få rocklåtar jag gillar, ”Another one bites the dust” med Queen, den kan man spela högt i högtalare utanpå tanksen som invaderar ett ökenland. Mycket effektfullt. Själv höll jag på att få ett psykbryt efter att i 20 sekunder hört en återkommande reklamsnutt om kattmat! En kvinnlig röst upprepar mjammjammjammjammjam i all oändlighet och efter tio sekunder började mina muskler skaka, 10 sekunder till och ljudet vibrerade i ben i hela kroppen. Jag lovar hade jag måst lyssna till något sådant i dagar, nej det hade räckt med en timme, då hade jag erkänt vad som helst för att slippa ljudet.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur svårt vi har att visa varandra kärlek. Men att blir ovän, håna någon på nätet, slå varann på käften, förnedra och skada varann, det har vi inga problem med. Men varför fortsätter vi?