Revolten i Tunisien inleddes när den 26-årige grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi inför allmänheten satte eld på sig själv i protest mot att myndigheterna hade konfiskerat hans vagn. Bouazizi avled först några veckor efter händelsen, men hans desperata aktion satte igång en händelsekedja som till sist ledde till att landets president Zine Al-Abdine Ben Ali tvingades fly från det land som han styrt med järnhand i 23 år.

Många araber har följt utvecklingen i Tunisien och undrat om något liknande kan ske även i deras hemländer. Historien om hur en grönsakshandlares fruktansvärda självmord kunde leda till att en tyrann störtades tycks ha fungerat som inspiration, och rapporterna om nya självbränningar har avlöst varandra den senaste tiden.

Den 15 januari, dagen efter att Ben Ali hade störtats, brände en 37-årig algerisk man sig själv till döds. Sedan dess har det kommit rapporter om minst 22 självbränningar från Algeriet, Mauretanien, Marocko, Saudiarabien och Egypten. Motiven till dåden har varierat, men enligt sociologen Michael Biggs vid universitetet i Oxford är det uppenbart att det rör sig om politiska handlingar.

– Dessa personer kan ha varit utsatta för personliga missförhållanden, men det är tydligt att de anser att problemen beror på det politiska systemet, säger Michael Biggs, som forskat om självbränningar.

Sedan 1960-talet finns det över 1 000 dokumenterade fall där människor i fler än 25 olika länder valt att tända eld på sig själva. Över hälften av fallen har inträffat i Indien, Vietnam och Sydkorea. Fram till nu har det dock varit mycket ovanligt med självbrännare i den muslimska världen, kanske beroende på islams stränga förbud mot både självmord och kremeringar.

– Det är ett vanligare fenomen österut. Inom buddhismen och hinduismen har elden en mer helig karaktär, och att bränna lik är en accepterad metod för att hantera döda kroppar, så det betraktas inte som lika fruktansvärt som det gör inom kristna och muslimska traditioner, säger Michael Biggs till IPS.

Bilder av självbrännare berör människor djupt, och handlingen kan vara en effektiv metod för att skapa opinion och dra till sig världens uppmärksamhet. Bilderna på den äldre buddistmunken Thich Quang Duc som brände sig själv till döds på öppen gata i Saigon 1963 är starkt förknippade med Vietnamkriget, och var bidragande till att krigsmotståndet växte sig starkt i USA.

Michael Biggs påpekar att självbrännare inte bara chockerar människor, utan också väcker sympati. Som politisk protest har metoden använts av bland andra sydkoreanska arbetare, av tjecker som protesterade mot den sovjetiska ockupationen och av högkastiga indier.

– Men fallet med Bouazizi är antagligen det mest framgångsrika exemplet. Den tunisiska regeringen föll snabbt eftersom hans enskilda aktion inspirerade så många att bege sig ut på gatorna. Metoden var också framgångsrik i Sydvietnam – men där tog det fem månader, och sex munkar och en nunna hann dö, innan regimen störtades.

Att självbrännare ofta lyckats uppnå resultat kan vara ett av skälen till att arabiska politiker och regimvänliga medier nu försöker beskriva den långa raden av fall med att hänvisa till att det rör sig om icke-politiska dåd som utförts av psykiskt instabila personer. Regeringarna i flera arabiska länder har försökt att motarbeta självbränningarna genom att uppmana de religiösa ledarna att tydligt hänvisa till islams förbud mot självmord. Imamer vid de övervakade moskéerna i Egypten och Algeriet hävdade i samband med den senaste fredagsbönen att självmordstankar härstammar från en bristande tro.

Sheikh Yusuf al-Qaradawi, andlig ledare för det förbjudna Muslimska brödraskapet i Egypten, skriver i ett pressmeddelande att landets ungdomar måste vörda livets helighet. Men han anklagar samtidigt de repressiva regimer som enligt honom driver människor in i desperation. “Kära unga män, ta vara på era liv eftersom de är en stor gåva från Allah, och tänd inte eld på er själva eftersom det är tyrannerna som borde brinna. Ha tålamod och var envisa. Morgondagen kommer snart”, skriver Sheikh Yusuf al-Qaradawi.