När av Attack, Miljöförbundet jordens vänner och fackförbunden SEKO och Transport i Skåne lämnade ett protestbrev mot avregleringar och privatiseringar till den dåvarande socialdemokratiske näringsministern Thomas Östros för drygt sex år sedan var det få som kunde föreställa sig hur långt den agendan skulle drivas de följande åren. Många utförsäljningar, ”avknoppningar” och två borgerliga valsegrar senare är utrymmet för kritik av marknadsliberala lösningar inom välfärden mindre än någonsin. Men Camilla Salomonsson från Nätverket är långtifrån uppgiven.

– Att bygga en bred proteströrelse som kan påverka partierna är inget som sker i en handvändning. Det kräver år av arbete, säger hon.

Det som började som ett upprop för Rättvisa och Gemensam välfärd är i dag ett nationellt nätverk med målet att bilda opinion i frågan. Camilla har varit aktiv i nätverkets lokalförening i Stockholm sedan 2007.

– Kärnan är en slags protest mot privatiseringarna inom välfärden: Det får vara nog nu med att leka affär med vår gemensamma egendom, säger hon.

– Privatiseringar inom den offentliga sektorn är inte vårt enda problem, men vi ser det som roten till mycket ont – till exempel underminerar det personalens möjlighet till inflytande och möjligheten att upprätthålla en god sammanhållen vård på llika villkor. Samtidigt minskar viljan att tala öppet om problem inom den privatiserade välfärden. När trygghetssystemen urholkas samtidigt som osäkerheten på jobbet ökar så blir man inte så högljudd.

I Stockholm är Gemensam Välfärd sedan ett par år är en egen förening med både organisationer och privatpersoner som medlemmar. Samtidigt är det här som privatiseringsagendan drivits allra längst under de borgerliga mandatperioderna.

– Den förra mandatperioden rivstartade med initiativ för att sälja ut stora delar av allmännyttans lägenheter. Man skapade till och med ett bolag speciellt för att trycka på för ombildningar. Man tog också ett rambeslut tidigt förra mandatperioden om att allt som inte var myndighetsutövning skulle läggas ut på entreprenadav, det vill säga i princip alla omsorgsverksamheter, säger Camilla Salomonsson.

Med fyra år till av borgerligt styre lär privatiseringstrenden hålla i sig, men knappast i samma takt, tror hon. I stället kommer nog regeringen att försöka konsolidera det man gjort.

– Många av de här systemen blir också mer cementerade med tiden. När du väl tvingat kommuner att ha fri etableringsrätt för privata näringsidkare inom vården är det väldigt svårt att ta tillbaka sedan, menar hon. Ju längre man får hålla på desto mer hinner människor ändra sitt sätt att tänka och bete sig. För 20–30 år sedan var det självklart att staten inte skulle sälja ut eller stycka upp central infrastruktur som telenät och järnvägar. I dag tycks inget vara heligt och det sunda förnuftet lyser helt med sin frånvaro vad gäller statligt eller kommunalt ägande och drift av gemensamma nyttigheter.

Många medborgare säger sig vara beredda att betala högre skatt om pengarna gick till vård och skola. Ändå tycks det vara svårt att driva sådana frågor politiskt. Varför är det så?

– Det är tiotusenkronorsfrågan. Dels tror jag att det behövs företrädare som folk har förtroende för som tar sig an de här frågorna. De rödgröna partierna måste bli mycket tydligare i de här frågorna i stället för att naivt acceptera varje steg i den här utvecklingen. Vi behöver ge dem argument så att de känner sig trygga i att driva en politik som är genuint rödgrön, som kombinerar solidaritet och jämlikhet med miljö- och klimatfrågor på ett sunt sätt, menar Camilla och föreslår att ett första steg kan vara att öka samordningen och kunskapsutbytet mellan organisationer som redan har en någorlunda likartad syn på välfärden. I dag når deras förslag och analyser sällan utanför den egna gruppen.

– Det vore till exempel jättekul om arbetarrörelsens tankesmedja och miljörörelsens organisationer skulle göra en gemensam analys av hur man kan skapa fler gröna jobb, riktiga jobb som bidrar till en klimatomställning och minskad boendesegregation, till exempel. Många av framtidens samhällsproblem måste lösas gemensamt, och då kan man inte sitta var och en på sin kant och tänka.

Medlemmar från Gemensam Välfärds systernätverk Rädda Hyresrätten har varit ute i bostadsområden och knackat dörr för att prata om ombildningarna av allmännyttans lägenheter. Även partierna skulle vinna på att vara mer ”ute i verkligheten” vid sidan av det parlamentariska arbetet, tror Camilla.

– Om man verkligen vill hjälpa människor som är utförsäkrade, till exempel, så kan man ju faktiskt ta vissa initiativ, även om man inte kan lösa alla samhällsproblem utanför den parlamentariska arenan. Varför inte öppna medborgarkontor där folk kan få råd och stöd? Att kunna säga till regeringen att ”vi har varje dag tio exempel på hur människor som är utförsäkrade mår, och dem tänker vi ta med oss till riksdagen och ställa er till svars för”.

Hon lyfter fram Vänsterpartiet i Holland som exempel på att det faktiskt går att göra konkreta insatser för människor där de bor, som till exempel ekonomisk och juridisk rådgivning, konsumentupplysning och hjälp med läxläsning.

– Man säger att här har staten dragit sig undan, men vi tycker att detta är så viktigt för medborgarskapet att det tänker vi inte ge avkall på. Det skulle vara positivt om partierna i Sverige sa att ”vi vill vara en samhällsförändrande kraft i förorten – till exempel – vi samlas inte bara en gång om året för att äta pepparkakor och dricka glögg. Nu tänker vi följa upp det här dagiset som privatiserades, hur ser det ut med barngrupperna?” Det finns massor av saker man skulle kunna göra, både för att visa att man bryr sig och för att ha en fot i verkligheten. Det tror jag också är ett jättebra sätt att engagera folk. Det är inte så kul att gå på möten där man bara pratar om vem som ska sitta i vilken nämnd.

Inte minst socialdemokraterna måste lyssna mer på sina gräsrötter om ett alternativ till den borgerliga alliansen ska kunna skapas, menar Camilla.

– Tyvärr verkar det som att det krävs några mandatperioder utanför makten för att det som var det stora partiet ska inse att något är väldigt fel. Man tycks sakna egna visioner som är tillräckligt djupt förankrade i paritets värderingar och ägnar merparten av sin tid åt att hacka på de andra. Sådant genomskådar människor. När man inte går tillbaka och förankrar den politik man driver så blir intrycket väldigt mycket att man vill ha makten för dess egen skull, för att det är där man hör hemma. Politik borde handla om att vilja förändra samhället och sedan försöka få mandat för att genomföra det, inte tvärtom.