Det är enkelt att konstatera att musklernas tonspråk skapar mera och nya konflikter. När Sydkorea absolut ska militäröva vid Nords gränser då skramlar diktatorn i Norr med hela sin vapenarsenal!

När Sverige bekämpar talibaner i Afghanistan slår vansinniga självmordsbombare till i centrala Stockholm. Hur mycket vapenkraft ska användas innan Nordkorea fått ett demokratiskt styre? Hur mycken vapenkraft behövs innan självmordsbombarna övergått till andra livsuppgifter. Så långt vore det enkelt. Konstigt nog är det svårt att få en begriplig plan från vapenskramlande fredsivrare på hur ekvationen ska gå ihop.

Men det är inte heller enkelt. När det kommer till en fanatism som kan utveckla en självmordskultur eller en fanatism som hellre ser till sin egen maktstruktur än till befolkningens möjligheter till ett rimligt liv, så upphör det enkla.

Vad hade Ghandi fått uträttat i Pyongyang? Hade Talibanledarna lyssnat på Martin Luther King? Jag vet faktiskt inte, har bara kommit så långt i mina insikter att det är ont om trovärdiga sanningar och desto fler av den andra sorten.

En som verkar helt kommit av sig, bland de aktörer som man haft stora förväntningar på, är president Obama. Vart tog Obamas fredsväg vägen? Varför kan han inte ens avstå från muskelspännande militärövningar med uppenbart provokation som konsekvens? Jag kunde ha ställt en och annan fråga om Palestina också, men det får ske an annan gång.

Egentligen behöver även vi pacifister genomgå en mognad. Jag kommer ihåg en intressant vinkling på hur ett pacifistiskt Svenskt försvar skulle fungera. Det var det av Peter Eriksson- ledda pacifistiska alternativet i MP-s medlemsomröstning för snart 20 år sedan. Lokalt organiserad civilt motstånd skulle helt enkelt vara effektivare än det militära försvaret. Sa man. Njae. Jag var måttligt övertygad om det men röstade självklart ändå för att Sverige skulle lägga ned vapnen.

Visst kan jag tänka mig att vapenfrihet ibland fungerar som en faktisk förvarsmetod, men jag har stött på för mycken Nazism och Stalinism i mina dar för att förlita mig på rimliga utfall av vapenfritt motstånd. För mig handlar det om två saker. Dels min personliga livsåskådning. Jag vill inte ingå i en dödsapparat.

Men sedan har jag ändå en sanning att leverera också. Vapen leder inte till vapenfrihet. Vapen används när de finns. Våld föder våld.

Jag kan aldrig övertyga alla om att antivåld räcker för att upprätta en human värld, men jag har alla trumf på hand när jag påstår att det beprövade sättet, att med våld framtvinga en human värld, har kapitalt misslyckats.

Juletid- ett bibelcitat (Matt 5:39) värt att fundera på oavsett om man har en andlig eller materialistisk tro, muslim, kristen, new age -are eller vad: ”..om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom.”