Emma Missne, inledarskribent.

Inledare


Emma Missne
Fria Tidningen

Kontrollen över kroppen

”En tioåring som har övervikt vet man har en livskvalitet som om man var cancersjuk.” Det är en sömnig P1-morgon, men jag har inte hört fel. Orden är Annika Nilsson-Greens, hon är utvecklingsledare på Folkhälsokommittén i Västra Götaland. Och hennes uttalande ifrågasätts inte av reportern, reportaget går vidare.

Larmrapporterna om övervikt och fetma duggar tätt. Det skiljs inte på tjocka barn, tjocka vuxna, folk som blir sjuka av sin övervikt, eller mår bra. Och aldrig hör jag någon ställa den självklara frågan: Vad leder larmrapporterna till? Vad leder försöken att kontrollera människors vikt till? Inte kontrollera om den blir ett problem för dem, utan omedelbart, så fort man är några år gammal så ska viktkurvorna stämma med majoritetens. Varför är det ingen som ställer frågan om sambandet mellan detta hysteriska övervakande av kroppsmassor och just de ätstörningar som orsakar sjuklig över-, och undervikt.

Om redan barn ska lära sig att kontrollera sitt kaloriintag kommer vi få en hel generation ätstörda människor. Varenda liknande reportage skapar den matfixering som är problemet, varför hör jag aldrig den frågan lyftas?

Att som överviktsexpert säga att en tioåring som är tjock, över huvud taget överviktig, utan närmare definition, har en livskvalitet som en cancersjuk är så ansvarslöst och korkat att det knappt ens går att kommentera. Att hon får stå oemotsagd säger mycket om samtalsklimatet kring de här frågorna. Jag kan inte se hur någon av dessa larmrapporter skulle kunna leda till att människor rör sig mer och äter mindre dålig mat. Det enda som händer är att den redan utomordentligt smala ramen för en människas utseende blir ännu smalare, att människor tänker ännu mer på mat som syndig eller god, förbjuden eller tillåten. Att människor blir ännu mer ätstörda och får viktproblem.

Det talas hela tiden om hälsa. I en amerikansk undersökning fick ett urval bantande kvinnor göra en avvägning mellan livslängd och vikt och 91 procent av kvinnorna i undersökningen ville inte byta ens en liten viktökning mot fem extra levnadsår. De ville alltså hellre vara smala och dö fem år tidigare. Av samma anledning fortsätter människor röka för att inte gå upp i vikt. De allra flesta dieter slutar med att man väger mer än innan man började banta. Viktpendlande leder till fler hjärtsjukdomar, stroke och diabetes än varaktigt hög vikt.

Att vara smal ses som ett tecken på moralisk överlägsenhet och kontroll. Jakten på den hälsosamma kroppen har närmast religiösa förtecken. Det finns något äckligt i det okontrollerade, obehärskade och någonting avundsvärt i späkandet och kontrollen. Någonting som handlar om andens triumf över kroppen.

Jag är övertygad om att det är jätteviktigt vad man äter. Jag vet att kroppen är byggd för att vara i rörelse. Men om man redan som barn ska lära sig att problematisera ätandet och motionen, att det ska bli ännu en läxa att lära sig, ännu någonting att vaka över, då har vi ett problem. Att vara tio år och tjock och ses som cancersjuk av experterna, underblåser att man förtjänar att bli retad, är ohälsosam och allmänt dålig. För vem skulle välja att få cancer? Det sägs att problemet är att överviktiga barn blir överviktiga vuxna. Men naturligtvis blir de det, om de nu inte blir anorektiker. Hur ska man kunna bli någonting annat än ätstörd av den besatthet av BMI som basuneras ut? Och ätstörningar skapar problem. Ätstörningar gör inte människor friska.

”Överviktiga barn är en tickande hälsobomb”, skriver Folkhälsokommittén i Västra Götalandsregionen. En sådan retorik skapar just de problem de säger sig vilja lösa. En sådan retorik understödjer en bantningsindustri som omsätter enorma belopp, och inte gör människor friskare – eller för den delen smalare.

Fakta: 

Emma hamnar i ett flera timmar långt politiskt bråk med en aktiv sverigedemokrat. Och det som slår henne är hans rädsla.

ANNONSER

© 2026 Fria.Nu