”Alla har rätt till svensk folktradition”
Folkmusikduon Sara Parkman och Samantha Ohlanders ger sig i ut i landet med första skivan som duo, Matriarkerna. Fria pratade svensk musik och sed med Sara Parkman.
– Svensk folkmusik har historiskt sett varit väldigt funktionsdrivet, säger hon.
Konceptet ”folkmusik” kan betyda olika saker beroende på vilken tid, vilket land och vilken politik man befinner sig i. Svensk folkmusik är inte heller ett enhetligt begrepp, utan en paraplybenämning med rötter i 1800-talet. Folkmusikern Sara Parkman skisserar en folkmusikens genealogi.
– Folkmusiken har alltid existerat oavsett nationsgränser. Det är människors lust till att musicera och skapa kultur. Sedan under nationalromantiken på 1800-talet skulle Sveriges bli en nation. Innan var människorna mer orienterade med sin socken eller hemort, men nu skulle de identifiera sig med nationen istället. Då kom man att använda sig av folkkultur för att förstärka detta, säger hon.
Sara Parkman är tillsammans med Samantha Ohlanders aktuell med skivan Matriarkerna, som bland annat utforskar matriarkatet inom svensk folkmusik. För inom lantbruket fanns länge nämligen en kvinnodominerad tradition, en tidig form av separatism.
– Förr så for kvinnorna om somrarna upp i skogen, ut på fjällen eller myren och tog med sig djur och barn för sommarbete. Då var männen oftast kvar på gårdarna. Fäbodarna var utpräglat kvinnornas plats.
Hon fortsätter.
– När man tittar på denna historia vittnar den tydligt om att det fanns andra typer av makthierarkier. De äldre kvinnorna hade mest makt på den platsen. Just där använde man också tydligt musiken som ett verktyg för att kommunicera. Den tonaliteten som finns i den gamla musiken är väldigt specifik för svensk folkmusik.
Folkmusik har enligt Sara Parkman historiskt sett varit en form av bruksmusik. Det är musik man gör någonting till, inte bara sitter och lyssnar på eller ser på en scen.
– Svensk folkmusik har historiskt sett varit väldigt funktionsdrivet. Det fanns exempelvis en viss typ av festmusik som lämpade sig bäst för dans. Musik som man använde i arbetet, smidesvisor som fick tiden att gå men som också innehöll fackkunskaper. Sedan har vi vaggvisor och så vidare. All musik hade en tydlig funktion och det var ofta inte att framföras på scen.
Idag ligger bilden av SD-ledningen i folkdräkt nära till hands när man tänker på folkmusik och tradition. Men det Sverigedemokraterna gör när de approprierar folktraditionen är bara att visa på sin okunnighet, menar Sara Parkman.
– Alla har rätt att använda sig av svensk folkkultur, men det blir inte trovärdigt när man gör det på ett så okunnigt sätt. På samma vis som om jag skulle göra anspråk på kurdisk folkmusik och hur den låter. Alla kurder med den kunskapen skulle bara säga åt mig att skärpa mig.
– Det var en sverigedemokrat i Hälsingland som skulle ha på sig folkdräkt men hade byxorna bak och fram. Om de hade fördjupat sig i traditionen hade de sett att det inte går att föra den politik de för med den här kulturen. Folkmusikens DNA går emot en nationalistisk politik.