Uran – från urberg till slutförvar
Del 1: Jakten på det radioaktiva guldet 

Minst 18 företag håller just nu på och prospekterar efter uran på 121 platser runt om i landet – från Falköping i söder till Gällivare i norr. I flera fall är prospekteringen tvärtemot vad de berörda kommunerna vill. Anledningen är att det inte finns något kommunalt veto gällande prospektering eller provborrning utan endast när det gäller den faktiska brytningen.

En av de kommuner där prospektering sker är Krokoms kommun i Jämtland, där företaget Mawson har flera tillstånd för prospektering, bland annat i området Hotagen. Varenda gång företaget har fått tillstånd från myndigheten Bergsstaten har kommunen överklagat. Senast det skedde var i oktober i år då kommunen överklagade en förnyelse av ett av företagets undersökningstillstånd till regeringsrätten. Kommunstyrelsen ordförande Maria Söderberg (C) är inte särskilt hoppfull att de kommer få prövningstillstånd hos regeringsrätten, men ser överklagandet som en viktig markering.

– Vi vill vara tydliga i Krokom att vi inte vill ha någon uranbrytning och därför går vi så långt man kan. Dessutom hoppas vi kunna påverka lagstiftarna att ge oss tidigare möjligheter att påverka, säger hon.

Hotagen är fjällmarker där både rennäringen och turistindustrin i dag ger viktiga inkomster till trakten. Än så länge har de inte märkt av några negativa miljökonsekvenser av prospekteringen, men Maria Söderberg säger att den skapar en oro bland befolkningen. En urangruva skulle ha bestående effekter på landskapet.

– Det omkullkastar alla andra förutsättningar för företagande i byarna. De jobben man talar om kanske håller i 15–20 år. Turistindustrin här uppe är kanske inte så mycket äldre, men fäbodnäringen har pågått i 300–400 år, och rennäringen i tusentals år, säger Maria Söderberg.

Olov Holmstrand, före detta adjungerad professor i hydrogeologisk miljöteknik på Chalmers tekniska högskola i Göteborg och aktiv inom nätverket Nej till uranbrytning, menar att om det sker prospektering kan det alltid komma att brytas uran.

– Det största problemet med undersökningarna och undersökningstillstånden är osäkerheten kring det. Det finns inga möjligheter för markägare och berörda att säga nej, men med prospektering finns det alltid en risk att det blir en gruva, och då är det en helt annan nivå på ingreppen i naturen. Provborrningarna är bara ett nålstick i jämförelse, säger han.

Ingreppen i närmiljön när det gäller prospektering och provborrningar är normalt sett inte så omfattande och är ungefär detsamma oavsett om det handlar om uran eller andra ämnen. Men arbetet har ofta en viss påverkan på vegetationen och det kan ha effekter för ytavrinningen, särskilt om det sker i tidigare orörd natur.

Maria Söderberg skulle vilja se att lagen ändras – helst av allt skulle hon vilja se att uranbrytning förbjuds i Sverige – men annars att kommunerna får möjlighet att lägga sitt veto tidigare. Om det skulle vara direkt vid prospektering är dock en svår fråga. Oftast finns flera värdefulla ämnen i marken och i dag behöver inte företagen specificera vad de letar efter vilket skulle göra att det går att prospektera efter uran i täckmanteln ändå. De svenska uranfyndigheterna finns antingen i urberget eller i bergarten alunskiffer, som även innehåller exempelvis nickel. I alunskiffrarna i Skåne är uranhalten 50 gram per ton medan den i Jämtland är runt 245 gram per ton.

– Men när det är så här tydligt att det är uran de är ute efter, det kan vi klara oss utan, säger Maria Söderberg.

Olov Holmstrand har sammanställt en lista med cirka 230 prospekteringstillstånd över hela landet där det är troligt att uran är ett av ämnena företagen letar efter. Han tycker att det är ekonomiskt rationellt att ett prospekteringstillstånd tillåter undersökningar efter alla mineral, och det enda verkningsfulla mot prospekteringar skulle därför vara ett totalförbud mot uranbrytning.

– Jag anser att kärnkraft, kärnvapen och uranbrytning är så skadliga verksamheter att de inte borde finnas, och uranbrytning är grunden för kärnkraft och kärnvapen, säger Olov Holmstrand.

Maria Söderberg berättar att kommunen träffar Mawson energi ungefär en gång om året – då företaget går igenom vad som har skett under året och då kommunen fortsätter att framföra sina synpunkter på verksamheten. Trots att de förklarar att de aldrig kommer att tillåta uranbrytning ger det ingen effekt.

– Det här kan bli ett ekonomiskt intressant område tror de, och så länge det är så kommer de att fortsätta med prospekteringen. De bryr sig inte om det lokala kommunala vetot, säger hon.

Hon känner att det finns stöd på riksplanet inom Centern för kommunens hållning i frågan, men hon är kritisk till energiuppgörelsen från i våras. I och med överenskommelsen mellan de fyra allianspartierna i riksdagen togs stopplagen mot nya kärnkraftreaktorer bort. När de nuvarande reaktorerna blir för gamla kommer de att kunna ersättas med nya.

– Det som var bra med energiuppgörelsen var att man lyfte fram alternativ energi. Det som var tråkigt var att kärnkraften vädrar morgonluft, säger Maria Söderberg.

Sveriges geologiska undersökning, SGU, letade efter uran i Krokom redan på 1970-talet, men 1982 fattade kommunstyrelsen ett beslut att uran inte ska få brytas inom kommunens gränser. Förbudet står sig än i dag, och det är en enig kommunfullmäktige som står bakom.

– Vad ska man använda uran till? Det finns två användningsområden, kärnvapen och kärnkraft, och inget av dem vill jag promota, säger Maria Söderberg.

Mawson Energi har sitt säte i Boden. Vd:n Folke Söderström säger att prospekteringarna i Sverige och i Hotagen går framåt, sakta men säkert, men att det kommer att dröja flera år innan det går att säkert säga något om hur mycket uran som finns i urberget.

– Det är som att leta efter en nål i en höstack, men så länge man tycker att det är intressant så fortsätter man, säger han.

Enligt Mawsons hemsida finns det för närvarande 21 olika projekt inom Hotagen som företaget anser vara intressanta. Så sent som i maj upptäcktes ännu en eventuell uranfyndighet i området, och moderföretagets vd Michael Hudson sa i ett pressmeddelande att Hotagenområdet ”fortsätter att leverera imponerande resultat för företaget”.

Folke Söderström menar att kommunens vetorätt är en kalkylerad ekonomisk risk som företaget gör, men att den stora risken för företaget fortfarande handlar om hur hög uranhalten är i området. Han tycker det är för tidigt att ta ställning till om det ska kunna vara lönsamt att bryta uranet.

– Vi spelar efter de spelregler som finns. Kommunens vetorätt finns där och vill de säga nej till brytning så kommer det att bli så. Sedan kan det även stupa på andra saker, som att det inte är lönsamt att bryta eller att regeringen bestämmer sig för att vi inte ska ha uranbrytning i Sverige, säger han.

Än så länge är det ingen som vet exakt hur mycket uran som kan finnas i Sverige. SGU uppskattar i dag att cirka 0,2 procent av världens urantillgångar, vilket motsvarar cirka 27 procent av Europas tillgångar, finns inom landets gränser. Siffrorna revideras dock ständigt då nya fyndigheter upptäcks och man får ökade kunskap om uranhalten i olika områden.

Folke Söderström tycker det är för tidigt att ge några besked om hur mycket uran som kan finnas i Hotagen, men han konstaterar att området är intressant för företaget att prospektera.

– Det som händer i medierna är att de går alldeles för fort fram och talar om gruvor innan man vet hur mycket uran som finns i marken, säger han.

Han säger att Mawson håller människorna i området underrättade om vad som sker och hur prospekteringar går, men att företaget inte har någon lobbyverksamhet för att påverka lagstiftarna eller få lokalbefolkningen att ta ställning för uranbrytning. Men han menar på att frågan är mer än bara en kommunal angelägenhet.

– Det kommer att komma en dag i Sverige då det kommer att beslutas om vart kärnbränslet ska komma ifrån. Kärnkraften är kvar och kommer att vara kvar, och regeringen kommer att behöva bestämma om vi ska fortsätta att köpa vårt bränsle utifrån, säger Folke Söderström.

Vad som är känt i dag är att de svenska alunskiffrarna som mest innehåller 0,03 procent uran medan exempelvis Ranger-gruvan i Australien har uranhalter på 0,27 procent. Världens rikaste, kända uranfyndighet, McArthur River i norra Kanada, har en uranhalt på 19,6 procent. Olov Holmstrand menar på att en gruva i Sverige bara skulle ha ett symbolvärde, då halten av uran är så låg att det får större miljökonsekvenser här en någon annanstans.

– Det går alltid att se en moralisk aspekt på det, att om vi har kärnkraft ska vi också bryta uran. Men ett annat sätt att se på det är att vi skapar ett litet bidrag till världsmarknaden, då vi ändå måste skicka uranet utomlands där det ska isotopanrikas.

I Sverige finns inga anläggningar för att anrika uranet. I dag finns sådana anläggningar i de flesta kärnvapenländer – USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien, Kina, Indien och Pakistan – samt i Tyskland, Nederländerna och Japan. Folke Söderström tror dock att uranet skulle kunna isotopanrikas i Sverige.

– Det är fullt möjligt att en sådan anrikningsanläggning sätts upp. Detta är spekulationer men det finns teknik att göra det och det är inget konstigt med det, men nu är vi återigen tillbaka till vad vårt lands regering beslutar sig för att göra, säger han.

Under 2009 stod kärnkraften för 37,4 procent av Sveriges elproduktion, att jämföra med vindkraften som endast stod för 1,9 procent. Vattenkraften svarar för närmare hälften. Folke Söderström menar på att kärnkraften behövs för energiförsörjningen i landet, men han tycker egentligen inte att hans personliga åsikt har någon betydelse.

– Vad min personliga uppfattning är i frågan är oväsentlig – det här är vårt jobb och det vi sysslar med. Just nu finns inget realistiskt alternativ att ersätta kärnkraften med, men jag vill inte hålla fast vid någonting om det finns bättre alternativ.