På 1930-talet ställde Albin Amelin ut tillsammans med Vera Nilsson på Färg och form i Stockholm. Hon var utbildad i Köpenhamn och fick med åren en allt radikalare samhällssyn.

Han utgick från arbetaren i sin konst, hon från barnet. Albin Amelin föddes 1902 och Vera Nilsson 1888. Båda avled på 70-talet. Nu sammanförs deras konst till ett möte på Länsmuseet i Gävle.

Ellen Key lanserade vid sekelskiftet 1900 idén om ett Barnets århundrade. Bland Vera Nilssons barnporträtt finns Gata i Malaga med en dansande tiggarflicka, de monumentalt likgiltiga förbipasserande, mannen i hörnet som kan antas ta hand om slantarna och prästen, flytande som en kork i vimlet.

Målningen tycks mig emblematisk för utsattheten för inte minst flickor som präglat det 1900-tal som Ellen Key hade ljusa förhoppningar om, men vars skuggsida Vera Nilsson såg 1920.

Vera Nilsson fångade människor och deras liv genom sin förmåga att gestalta blickar och rörelser. Barnen är inga schabloner, utan individer som försöker begripa vad livet innebär. I porträtten Svart man och Anna Casparssons familj förmedlas det man kan kalla mognad. Det finns hopp, men inte utan kamp.

Den som vänder blicken mot Amelins Nitaren – vid verktyget som hotar hans hörsel – eller Textilarbeterskan, dammblek i slamret, kan avfärda dem som kommunistpropaganda. Men så enkelt är det inte. Även om Amelin målade arbetets hjältar anar man vad de offrade.

Riktningen pekade mot Folkhemmet. Medan Amelin gick först i demonstrationståget för Spaniens sak tycktes många av Göteborgskoloristernas människor vara på semester, samtidigt som stockholmare som Eric Hallström studerade människorna mer på håll, som brickor i urbaniseringens spel.

I Växthuset från 1943, beställd av Grängesbergsbolaget till arbetarnas matsal, vattnar en kvinna blommorna med fabriken i bakgrunden. Även om det tycks som en schablonbild ville Albin Amelin kanske ge en vision av det fortsatta samhällsbyggandet som väntade efter pågående världskrig.

Kommunisterna vann mark och arbetarrörelsen arbetade med ett bitvis radikalt efterkrigsprogram, men skulle hamna på reträtt i den så kallade planhushållningsdebatten.

Albin Amelin lär ha sagt till sin vän Ivar Lo-Johansson att om han måste välja mellan politik och måleri, så blev det måleri. Kanske ville han i folkbildningens tid också påminna matsalens arbetare om att kultur är odling. Men kulturen skulle hamna på undantag i den arbetarrörelse som från början hade pläderat för studier och bildning.

Vera Nilsson förstod sig inte på blomsteridyller. Ibland – som i försöket att måla ett blomsterstilleben (Cineraria) – uttryckte hon pessimism och kluvenhet inför vad som är möjligt här i världen och i ett par motiv från Öland tycks världen kvida sent på jorden.