En alternativ bild av kriget och dess fasor erbjuds - det är inte de sedvanliga rapporteringarna som spreds över världen under 90-talet som man får ta del av här. Istället poängteras den paralyserande rädslan som ofta följer i ett krigs kölvatten, inte minst ur ett kvinnligt perspektiv, men också hur befrielsen går att finna i det kreativa skapandet och berättandet som sådant.

Kameric tar avstamp i den grekiska mytologin och refererar till den blodiga historien om Philomela som, efter att ha blivit våldtagen och nedtystad av Terevs (han skär av hennes tunga), envetet ger sig hän åt att, trots sitt stumma handikapp, sprida sanningen om Terevs och hans övergrepp. Hon gör detta genom att väva - en syssla med traditionellt kvinnliga förtecken som kanske just därför, på grund av sin ofarlighetsstämpel, kan fungera som ett subversivt motstånd.

Så till verken. I katedralen kryper stora spindelväv runt. De krälar på marken, gömmer sig i hörnen och sprider sig längs väggarna. De virkade skulpturerna härrör förstås till berättelsen om Philomela, även om de också sprider associationer till Louise Bourgeois symbolladdade konst. Det är sprött och förföriskt vackert men det blir lite för mycket av det goda. Man känner sig snart en aning mätt.

Mer imponerande är Silk Rope; ett vitt draperi som sänker sig ned från taket, vars fond kröns av en sirligt broderad snara. I detta fall förflyttas man bort från europeiska trakter - bland annat gror funderingar kring Ku Klux Klan och deras vidriga strategi att åberopa gudomliga makter för att rättfärdiga sina lynchningar av afroamerikaner. 

Kameric växer i de mindre utställningsrummen. Till favoriterna hör Remains där en speldosas ljud paras med en snurrande klänning och en tvåkanalig videofilm. I en flickas skrivande uttrycks begär och förväntningar, ett maniskt tillstånd som formulerar och splittrar jaget i en drömsk, inre sfär. Den David Lynch-doftande Dream House och de graffitiövermålade spetsunderläggen Nigel U Go, som har taggats med kända politikernamn, varav alla män, är också starka.

Betydligt svårare har jag för filmerna som visas på översta plan, fastän de är behagliga för ögat. I dessa kliver Kameric totalt in i sitt eget berättelseuniversum och en barriär stuvas upp som visar sig besvärlig att rucka.

Men trots att Kameric lutar åt det introverta hållet är detta besvärliga drag oftast en tillgång. Vi leds in i ett rike som är konstnärens alldeles egna - och bara detta är njutbart. 

Det välkända ordspråket ”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna” ringer i min skalle efter att ha lämnat utställningen. Jag tänker på de graffitisprejade spetsarna. Nej, denna lama ursäkt håller inte - kvinnan skjuts ofta i bakgrunden men i slutändan tränger hennes ”spetsar” alltjämt igenom av egen kraft. Tankevävandet är en evighetsprocess.