Läser man Wikileaks dokument ser man dock att det finns en hel del slutsatser man kan dra. Som bekant är krigets första offer sanningen. Under invasionen av Irak matades vi med bilder om de välriktade attackerna mot irakisk militär. Lögner och krigspropaganda, kan vi konstatera med hjälp av Wikileaks. För den övervägande majoriteten av de som mördats i Irak-kriget är civila. Inte mindre än 109 000 personer har dödats, och 66 000 av dessa var civila. Även om man bara räknar dödade civila är det ungefär 25 gånger fler än antalet människor som dödades i terrorattackerna mot USA den 11 september 2001.

Man ska förstås akta sig för att rangordna historiens hemskheter, men det är ändå viktigt att få proportioner på hur vedervärdiga krig är. Men Wikileaks dokument visar inte bara siffror, utan också krigets vedervärdiga omänsklighet i de små detaljerna. En sådan är en hemligstämplad video som visar hur två amerikanska Apachehelikoptrar går till attack mot en folksamling i Baghdads utkanter. Ett femtontal personer dödas, och även två barn i folksamlingen skadas svårt. På videon hörs de amerikanska soldaterna skratta åt kropparna efter de mördade. ”Hahaha. I hit’em” säger den ena soldaten. ”Oh yeah, look at those dead bastards” säger den andra.

Anledningen till attacken var att en soldat tyckte sig ha sett vapen i händerna på några av personerna, något som inte kunnat styrkas. Däremot var en av de mördade Reuters fotograf i Irak, Namir Noor-Eldeen, och hans chaufför. Namir hade ett långt teleobjektiv som kunde ha sett ut som ett granatgevär.

Det är den militära logiken det är fel på – synen på mördande som helt okej, bara för att det har deklarerats krig. Och synen på att sanningen inte ska behöva komma fram – att de 400 000 dokument som Wikileaks nu offentliggjort alla varit hemligstämplade. Inställningen att sanningen ska hemlighållas fortsätter – såväl Natos Fogh Rasmussen som brittiska och amerikanska ledare har deklarerat det. Det är snarare Wikileaks än USA:s överbefälhavare Barrack Obama som borde tilldelats Nobels Fredspris – för att Wikileaks ser till att sanningen om kriget kommer fram.

På torsdag i nästa vecka fattar den svenska Riksdagen beslut om Sveriges fortsatta deltagande i Afghanistankriget. Om man läser svensk massmedia får man uppfattningen att svenskt deltagande i krig är helt väsensskilt från andra nationers soldater. Vi skulle aldrig skjuta folk, vi deltar bara i fredsbevarande och humanitärt arbete, eller hur?

Sanningen är ju att Sverige deltar på Natos sida i ett mycket svårt krig, ett krig där USA:s president Obama sagt att USA ska ta hem trupperna nästa år, och där Nato-sidan nu bedriver en intensiv militär offensiv. Att tro att inte civila drabbas i stor omfattning, som i Irak, vore förstås naivt. Den militära logiken gäller både i Irak och Afghanistan.

Men Sveriges största morgontidning konstaterar ändå förvånat att svenska soldater ”attackerats” när svenskar skadats i strid i detta krig. Samma morgontidning har av svenska militären fått hjälp att ta sig ner och besöka en by i närheten av den svenska basen, där invånarna lydigt säger att de är tacksamma för Sveriges militära närvaro.

Patriotisk massmedia i Sverige och USA fungerar säkert som en del av den militära logiken. Men för människor som arbetar med riktigt hjälparbete är sanningen mer uppenbar. Läkare utan gränser skriver att de militära insatserna från Sverige och Nato försvårar, och att deras arbete i Afghanistan alltmer misstänkliggörs, i takt med att militärer försöker skylla sin närvaro på att de är där för att ”hjälpa” humanitära insatser. Kriget som “humanitär insats” är nämligen bara ytterligare en vämjelig PR-kupp från den militära logikens försvarare. Verkliga krig är allt annat än humanitära.