Själv tyckte jag att det var häftigt med gruvarbetarnas mirakulösa räddning ur djupen. Bara att de överhuvudtaget kunde klara sig där nere tills hjälpen kom. Visst kan man glädja sig. Det är som en vandringssägen med lyckligt slut. Men jag vill ändå peka på perspektivet. Tänk hur många som har dött av undernäring under de sextionio dagarna som räddningsoperationen har pågått. Det lär handla om cirka 2 miljoner på samma tid. Tänk om man hade plockat fram lika mycket resurser till dessa barn. Tänk om massmedierna, presidenter, en stor del av världens befolkning såg på hur det ena barnet efter det andra räddades till ett framtida liv, med rimlig kost, tillgång till rent vatten och kläder. Ja, kanske de kunde unnas en skolgång också och alla satt vid sina apparater och gladdes. Det finns ju redan sådana program – men så mycket mer skulle kunde åstadkommas.

Givetvis skulle man inte mobilisera dessa resurser på gruvarbetarnas bekostnad. Nej, hellre genom en minskning av någons vapenarsenaler eller militära insatser. Det skulle behövas endast marginellt av den varan.

Nu har en svensk soldat dött i ett ”sprängattentat” 4 mil väster om Mazar e Sharif. Det heter så när vi får förluster i ett krig. Han var där med sin svenska trupp som fortfarande sägs ingå i det Svenska ”försvaret”. Han sades försvara goda västerländska normer mot onda fundamentalister. Nej, ett avslutat liv ska inte förändra denna insats. Säger politikerna och högsta befäl. Hur många liv som fordras för en omvärdering vill de inte tala om. Den Svenska stoltheten bygger på beslutsamhet och att man inte backar ur en militär insats. En viss aning kanske man får av danskarnas äventyr, där de efter ett offensiv som pågått i tre år har gett upp avsikterna med den. Alltför många danskar dog i de striderna, trettiosju.

I dessa kalkyler verkar afghanska döda inte spela någon roll. Ofta är det folk bland dem, som vi är där för att skydda, som blir dödade. Då heter det misstag. Det är mest våra bröder i strid, amerikanerna, som stått för dessa misstag, men vi är med i samma krig - på samma sida.

Det finns en drömsk föreställning att svenska soldater deltar i fredsbevarande aktioner ute i världen. Där önskar, eller i varje fall går med på, båda sidor att FN-truppen håller isär dem och beskyddar civilbefolkningen. Där råder i princip vapenvila. Så är det inte i Afghanistan. Där pågår ett inbördeskrig utan tal om vapenvila och där har Sverige gått med i kriget på ena sidan. Sverige må ha goda avsikter med detta, men i ett krig är det givetvis förlusterna som avgör. Antingen dödas tusentals Talibaner, tvingas till att underkuva sig eller så dör det för många allierade för att hemländerna ska acceptera förlusterna. Eller är det någon som har tänkt sig att Talibanerna ska frälsas med vapen i hand på medeltida vis?