Citatet beskriver ganska bra processen som brukar kallas gentrifiering, där ett köpstarkt och trendigt klientel börjar etablera sig i ett tidigare slitet och fattigt område i en stad. Vart efter området uppgraderas har många av dess tidigare invånare inte längre har råd att bo kvar, vilket leder till att redan svårt segregerade städer polariseras ytterligare. Samtidigt kan områdets nya invånare och besökare njuta av och romantisera dess autentiska bebyggelse och fattiga förflutna.

Nog känner vi igen denna utveckling och sättet som till exempel Raval beskrivs på från andra stadsdelar i New York, London eller Berlin, men från vissa stadsdelar i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Precis som ”urban” - eller till och med ”berlinsk” - har blivit ett allmänt positivt förstärkningsord som används i magasinens och tidningarnas tips på kaféer, barer och stadsdelar där den trendiga storstadsmänniskan trivs, har ”slitet” eller ”nedgånget” blivit positiva kodord för nya oupptäckta platser i staden.

Men den hippa storstadskonnässören åker förstås inte ut till vilket fattigt eller slitet område som helst. Det krävs att det finns några andningshål, kanske ett nyöppnat kafé i en sliten fabriksbyggnad, där en tatuerad barista serverar kaffe malt på handplockade bönor i lokaler med omaka möbler och oputsade betongväggar. Några år senare när bilden av stadsdelen har etablerats som spännande och bohemisk är det istället några cocktailbarer eller som i Ravals fall lyxiga designhotell och trendiga butiker som fungerar som säkra utgångspunkter för att njuta av de omkringliggande råa och stökiga kvarteren.

Det är förstås viktigt att det är just lagom stökigt och i sin beskrivning av Raval påpekar Vagabond att ”stora delar av stadsdelen har lugnat ner sig ordentligt under senaste åren”. Vissa forskare har beskrivit gentrifieringen som en form av urban kolonialism och kanske kan den trendiga storstadsresenären liknas vid en backpacker ute på äventyr i det urbana landskapet, närandes en längtan om att en stadsdels ruffiga förflutna ska smutsa ner den egna trygga tillvaron en smula.

När Cecilia Verdinelli i Göteborgs-Posten recenserade Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan, om de senaste årens prostitutionsdebatt, blev denna längtan extra tydlig. Verdinelli citerar Ekman och det handlar åter igen om Raval i Barcelona, men man behöver knappast skrapa länge på ytan i denna omtalat myllrande stadsdel för att se att gränserna är knivskarpa:

”Inne på krogarna festar alternativa människor och de älskar prostitution och smuts, avskyr myndigheter och censur, talar sig varma för kvarterets charmiga karaktär och inbillar sig gärna att något av detta har fastnat på dem. Prostitutionens existens är viktig för dem. Men det händer aldrig någonsin att någon byter plats: de afrikanska kvinnorna går aldrig in på krogarna och kroggästerna går aldrig ut och prostituerar sig.”

Det eviga pratet om storstaden som en ”smältdegel” känns ganska långt borta.