Nu under hösten håller Cecilia Björck på att slutföra sin avhandling i musikpedagogik, ”Claiming Space": Discourses on Gender, Popular Music, and Social Change. Hon forskar om unga tjejers utövande av populärmusik, hur normerna ser ut och vilka möjligheter tjejer har att odla sitt musikintresse.

Att det finns skillnader mellan tjejer och killar i deras musikutövande har att göra med förväntningar, en iakttagelse av hur det brukar vara, säger Cecilia. Om en tjej är en cool hårdrockare är hon ändå alltid en tjej.

– Kvinnor jämförs ofta med andra kvinnor oavsett om de spelar helt olika musik, och ordet tjejband är alltid med. Ingen säger ju killband, men om det bara är tjejer med verkar det generellt finnas ett behov av att förtydliga det.

Hon började sin yrkesbana som student på musikhögskolans lärarprogram, och efter att ha undervisat i grund- och gymnasieskolan ett par år kom hon tillbaka till hög- skolan som lärare. De senaste åren har hon ägnat åt sin doktorsavhandling. Forskningsmaterialet består till stor del av inspelade gruppdiskussioner mellan deltagare i fyra olika projekt som jobbar för att få in fler flickor och kvinnor i populärmusik; en ungdomsorganisation, ett nätverk för unga musiker, ett rockmusikläger för tjejer och en folkhögskolekurs.

Genom både sin personliga erfarenhet och sin tid som musiklärare vet hon att det finns stora skillnader mellan tjejer och killar när det gäller att spela populärmusik, speciellt när det kommer till att spela i band. Skillnaden, menar hon, ligger inte främst i viljan utan i möjligheterna. Av olika anledningar är det lättare för killar än för tjejer att bilda band och repa.

Och hon behövde inte se längre än till sig själv för att få ett exempel ur verkligheten.

– Jag var en "duktig" tjej som spelade piano när jag var liten, men vid 15 ville jag göra något annorlunda och började spela trummor. Men jag spelade ensam, jag visste inte hur jag skulle göra för att bli medlem i ett band eller starta ett band. Det var bara killar som spelade.

Själv vågade Cecilia inte armbåga sig in utan fortsatte spela ensam. Och hon var säkert inte den enda, säger hon, och talar om vikten av att stå för sin kunskap. Hon ser att det finns en tradition av att tjejer ofta tonar ner sin kunskap, en tjej kan betraktas som "jobbig" om hon vet mycket.

– Generellt har unga tjejer stark press på sig om hur de ska vara, men ska de dessutom sticka ut ordentligt och vara symboler blir det ytterligare press. Tjejer måste få bli fungerande subjekt och tillåtas att bli hängivna och fokusera.

Och att traditionerna har levt kvar såg hon när hon undervisade tonåringar i musik.

– Då hade jag redan börjat fundera över rollerna. Jag har väl ibland blivit lite deprimerad över det, det är klart man kan bli, men det är ju inte särskilt konstruktivt. Jag skrev några uppsatser om musik och kön, och kände att det var något jag ville doktorera i. Samtidigt undrade jag; om jag skriver om det, cementerar jag stereotyperna då? Därför har jag valt att studera hur genus och musik begreppsliggörs språkligt.

Hennes avhandling undersöker olika sätt att resonera runt genus, kön och populärmusik.

– Jag talar inte om hur det är generellt, utan mer hur det pratas om det just här, i de sammanhangen och de här grupperna. Det tycker jag är en viktig distinktion.

Vissa teman och ord gick igen i samtliga samtal.

– Det var vanligt med vissa specifika metaforer om rum, utrymme, plats, dörrar och vägar och det handlade om att få tjejer att komma in. Många använde uttrycket "att ta plats". Men vad menar man egentligen med det?

Cecilia har sett att uttrycket cirkulerar även i media, där det ofta handlar om att tjejer måste våga. Ibland ges intrycket av att individen ska göra sig fri från normen – men individen står aldrig fri från normen. Ska du våga ska det ske i ett komplext samspel, du är subjekt och objekt samtidigt. Det resonemanget tycker jag saknas när man pratar om att ta plats.

Hur gör man då för att underlätta för tjejer som vill spela i band?

– I grupperna talades det mycket om att skapa miljöer för tjejer att vara med i, med tillgång till kunskap, material och nätverk.

En genomgående tråd i gruppresonemangen var även det enkönade. Hennes samtalsgrupper bestod mestadels av kvinnor, det fanns bara en man med i diskussionerna.

– Det finns en poäng med att bara ha kvinnor i projekten, kvinnor som kan fungera som förebilder. Dessutom menar många att kan det bli en tryggare miljö med bara kvinnor.

Parallellt med diskussionen om att ta plats genom att våga hävda sig och bre ut sig, pratade grupperna mycket om integritet.

– Det mer inåtriktade om att ta plats inom sig själv är också viktigt. Att slippa tänka på att man är tjej och istället fokusera på det man gör. Det är ett alternativt sätt att tala om platstagande.

Cecilia har i projektet bara fokuserat på tjejer, men har under sin lärartid sett att även killar kan bli marginaliserade.

– Men samtidigt är det så att om en blyg kille tar på sig elgitarren bryter det inte bilden på samma sätt som om en tjej gör det.

Att syssla med populärmusik handlar om både formellt och informellt lärande, både i och utanför skolan, säger Cecilia.

– Pedagoger och media har ett enormt ansvar, vi är alla med och skapar kulturer och normer där unga växer upp. Media tror att de observerar och återger men de har en skapande roll. Varje reportage är en skildring och en historia som skapas. Det formar hur vi ser på världen. Media borde själva problematisera uttrycket att "ta plats", och inte bara ta för givet vad det betyder.

Hon tycker att det borde talas mer om genus och könsroller i skolan, och även bland vuxna som arbetar med barn och ungdomar.

– Jag tycker absolut att det ska finnas i lärarutbildningen. Man måste reflektera över de här frågorna på en bred basis, men det är inte bara att ta poäng i en kurs och vara nöjd med det. Det tar tid.