År 1948 flydde flera hundra tusen palestinier från nuvarande Israel. Många av dem hamnade i flyktingläger upprättade av FN. Lägren finns ännu kvar med en vardag där invånarna lever ett så normalt liv som möjligt, men med kampen mot Israel ständigt närvarande. Ett av lägren är Deheshe på Västbanken där Nina Gren har närstuderat det dagliga livet. Hon bodde hos en familj och fick delta i deras sysslor som medlem i familjen och upplevde vardagslivet på nära håll.

Nina betraktar sig som pro-palestinsk men ser inte sin avhandling som politisk.

– Jag har bara intervjuat palestinier men jag har försökt att ha någon sorts objektivitet. Det känns inte som att jag måste tro på och hålla med om allt som palestinierna säger. Men jag försöker att presentera det på ett vettigt sätt och förstå deras sätt att se på verkligheten.

Hon har under sitt arbete, som har inkluderat många resor till Västbanken, studerat hur den pressade tillvaron färgar människorna. I lägret har en särskild identitet växt fram som präglar deras liv.

– Det finns en stark gemenskap, samtidigt som de är utsatta och lever under press. Invånarnas speciella identiteter är oftast präglade av ursprunget, vilken by familjen kom från innan de placerades i lägret.

– I början höll byarna ihop, berättar hon. Man bodde i olika kvarter i lägret som var uppkallade efter byarna, men med tiden har det blandats upp och det är svårt att urskilja de kvarteren. Men de pratar fortfarande om vilken by de kommer från, och även för dem som är födda i lägret och aldrig har varit i ursprungsbyn är det viktigt med bytillhörigheten.

Det är det dagliga livet som Nina Gren fokuserar på. Även om det på många sätt liknar livet i en ”vanlig” stad, finns det grundläggande detaljer som skiljer sig markant från ett vanligt liv. Synen på liv och död är väldigt speciell och Nina menar att gränsen för vad som betraktas som normalt successivt har flyttats.

– Det har skett en slags normalisering av våld och död, man ser så mycket våld så man vänjer sig. Samtidigt framhålls döden som något speciellt eftersom dödade palestinier omtalas som martyrer. Det blir två parallella och samtidigt motstridiga fenomen. Men döden som oftast förekommer där är ju absolut inte normal.

– Det positiva är ändå att man känner att man befinner sig i en gemenskap och att det finns en solidaritet mellan grannar till exempel.

Något som också håller ihop lägerinvånarna är den palestinska kampen. Den är ständigt närvarande och aktivismen är i allra högsta grad levande. Enligt Nina har kampen inte avtagit, bara förändrats. Med internet öppnades nya möjligheter och många driver kampen genom webbsidor och nätbaserade aktioner.

– Ganska många av de som var stenkastare under första intifadan håller nu på att bygga upp internetsajter för att visa en palestinsk version av konflikten. De hävdar ofta att de fortsätter kämpa i sitt vardagsliv, de ger inte bara upp och lämnar landet. Det är ett behov att visa att vi är kvar, vi ger inte upp även om det ser hopplöst ut.

Dessutom sker det fortfarande regelbundna demonstrationer i eller nära lägret. Där är det mindre troligt att den israeliska armén dyker upp än om de skulle gå ända till en vägspärr mot exempelvis Jerusalem.

Miljön i lägret beskriver hon som en slumaktig förort. Att det är ett flyktingläger märks på de små cementhus FN har placerat där istället för de ursprungliga tälten.

– De flesta har lagt ner mycket på att förbättra husen, ofta kan de se skabbiga ut på utsidan men vara jättefina på insidan, säger Nina.

I övrigt ser det vid första anblicken ut som vilken förort som helst med vanliga affärsgator, men det är mycket som är ganska provisoriskt. Nina berättar om oorganiserade konstruktioner och problem med el och avlopp.

Arbetslösheten i lägret är hög, även om det finns ett fåtal jobb. Men lönerna är låga och livsmedelspriserna höga. Invånarna är dock vana att leva under knappa omständigheter och hjälper ofta varandra, speciellt inom familjer men också grannar emellan. En del familjer kanske har kycklingar på gården, eller en get. Dessutom kommer det ofta hjälpsändningar från FN och andra organisationer. FN har även en del projekt inne i lägret.

– Är det någon familj där alla är arbetslösa så får någon av dem en enklare syssla och en liten lön, berättar Nina. Men det är dubbelt, man vill inte vara beroende av andra, men måste man så måste man.

FN har även satsat på hälsokliniker och skolor i lägren genom UNRWA, deras speciella organ för palestinska flyktingar. De flesta i lägren kan läsa och skriva, men högre utbildningar är mer problematiskt, berättar Nina.

– Det finns universitet i Betlehem men eftersom utbildningar kostar mycket pengar så har få råd att studera. Men även för de som har råd så finns inga högre utbildningar, läkare kan man exempelvis inte bli i Gaza eller på Västbanken.

Vad tycker du att omvärlden har för ansvar gentemot de palestinska flyktingarna?

– Det finns ett ansvar att sätta press på parterna i konflikten, absolut. Och att ifrågasätta vapenexporten till Israel. Sedan kan man tänka att de borde ha sanktioner mot både Palestina och Israel men det har de inte. Istället bestämmer sig omvärlden för att bara ha sanktioner mot den ena parten i konflikten. Det gör att de befinner sig i ett förödande underläge.

Hoppet är det sista som överger människan, sägs det och det är något Nina har sett på nära håll. Palestiniernas hopp om frihet. Bland annat har en del koranverser tolkats på vissa sätt för att förutspå en palestinsk seger i framtiden.

– Men det finns en tendens att flytta hoppet längre och längre fram i tiden. ”Min son kanske är med, eller min sonson”. Hoppet finns ständigt där.