Diskussionen var otroligt bra och intressant. Men efter ungefär fem minuter då samtalet handlade om utländska flickor så pratades det direkt också om hedersmord.

Har det blivit en norm att automatiskt tänka ”kurd/Mellanösternflicka = hedersmord.” Som att dessa två begrepp alltid kommer hand i hand.

Tänk om jag gick omkring och tänkte ”svensk = smörgåsbord” hela tiden?

Ja, smörgåsbord och hedersmord går inte riktigt att jämföra då det ena klingar mer positivt än det andra men ni förstår vad jag menar.

Alltid när man talar om kurder tar man automatiskt upp begreppet hedersmord.

När får vi ”kurdflickor” själva ta plats? När får ordet ”Mellanöstern” eller begreppet ”person från Mellanöstern” en positiv klang? När får vi vara normala flickor? När får våra pappor och mammor vara normala pappor och mammor?

När man antar saker och ting får man inte glömma att det inte bara är flickorna som får inta offerrollen, även männen blir utsatta i dessa situationer. De ses på som förtryckare och kvinnorna ses på som om de vore tystlåtna och förtryckta.

Jag håller med Martin Svensson, Niklas Krog och Alexandra Pascalidou till stora delar. Bara för att jag är en kurdisk flicka från en kurdisk familj betyder det inte att jag automatiskt behöver bli räddad från min förtryckande familj.

Det jag behöver är snarare ett utrymme att få skapa min egen röst i samhället.

För många år sedan, ett par veckor efter att Fadime Sahindal mördats, jobbade jag på resecentrum i Uppsala och då frågade en äldre dam mig varifrån jag kom. När jag berättade att jag var kurd från Iran, tog hon ett steg bakom och sa:

– Oj, då! utan närmare eftertanke.

När hon insåg hur stark hennes egen reaktion måste ha varit tog hon ett steg närmare, tog min hand i sin och frågade:

– Hur har du det, lilla vän? Har du det bra hemma, din stackare?

Först blev jag förbannad. Hur vågade hon fråga mig om jag var förtryckt hemma? Sedan insåg jag att det faktiskt inte var hos henne felet låg. Det var ju bättre att hon frågade så att hon fick veta snarare än att hon hade gått därifrån och antagit att den stereotypiska bilden stämde.

Som journalist ligger det i min natur att vara frågvis för annars får man ju inget veta, men journalisten i mig vet också att det är farligt att anta saker och ting utan att ha all fakta till hands.

När min pappa och alla andra män i min släkt och min närhet hörde talas om Fadime-mordet grät de. De blev bestörta och chockerade över hur det ens kunde vara möjligt att ta livet av sin egen dotter. Aldrig hade någon av dem hört talas om begreppet hedersmord tidigare. Begreppet var lika nytt för dem som det var för vilken infödd svensk man som helst.

Skulle min harmlösa, högutbildade pappa – världens bästa, mest godhjärtade, mest harmlösa man – vara samma man som skulle kunna förtrycka mig?

Nej, den som är ignorant och inskränkt nog för att anta sådant är den som förtrycker.