Här om dagen såg jag en dokumentär på SVT om kärnvapnens utveckling och spridning. Där framförde en av programmakarna två axiom, som han kallade dem. Så länge det finns kärnvapen på jorden kommer det finnas allt fler som vill ha dem och förr eller senare kommer någon att använda en.

Historiken visade att de som utvecklade tekniken inte kunde förhindra att den fördes vidare. Spioner och infiltratörer finns tydligen överallt, i Los Alamos, kärnvapnens hemland bland annat. Det finns spioner som vill tjäna pengar, andra har ideologiska skäl, men i vart fall förs förmågan vidare. Jag litar inte på ett enda kärnvapenstat, alla har orimliga skäl för att vara det. Olika skäl, makt, terror, styrkedemonstration och så vidare. Ingen har fullständig kontroll och några vill snarare uppvisa sina godtyckliga avsikter än stabilitet. Under samma tid, som en holländsk, Pakistanfödd tekniker och Kina hjälpte Pakistan att utveckla sin bomb, utbildades Pakistanska Sida-stipendiater i kärnfysik här i Sverige. Det finns många vägar till spridning.

Det är lätt, för oss i Sverige, att ta avstånd ifrån kärnvapen. Vi pratar gärna nedrustning, men hur är det med vår egen roll i allt detta? För det första leker våra Svenska soldater allt oftare ihop med Natos till och med här i Sverige. Vi övar krig med kärnvapenmakter. Vi utkämpar så kallade fredsframtvingande strider på samma sida som soldater från kärnvapenländer. Vi räknas in. Vi har allt tätare militärt samarbete inom EU och där finns ju England och Frankrike som ingår i atomklubben.

Jag vill också deklarera ett axiom till. Så länge det pågår anrikning av uran på jorden kommer också kärnvapen att finnas. Kärnkraften använder sig av anrikat uran och medverkar till en potentiell vapenindustri. Dessutom kan avfallet upparbetas till atombomber. (Det svenska avfallet upparbetas inte längre, men det ligger där för framtida bruk.)

Det finns många alternativ till kärnkraften som energikälla, mycket bättre dessutom, men även om vi inte tyckte det borde kärnvapenspridningen få alla fredsälskare att vilja avveckla, ja stoppa, kärnkraften ändå. Jag brukar fokusera på den oöverblickbara förödelse som reaktorhaverier kan åstadkomma, men jag måste erkänna att ett kärnvapenkrig, till och med ett begränsat sådant förskräcker än mer. Och på sätt och vis skulle vi vara moraliskt medansvariga genom att ingå i den nukleära cirkusen med våra investeringar och vårt tänkande.

Fastna aldrig för den folkpartistiska propagandabilden att vi ska ha kärnkraft för miljöns skull. Låt Sverige slippa vara en viktig aktör i kärnbränslecykeln!