Egentligen tar jag inte själva röstandet på så väldigt stort
allvar. Jag har aldrig haft den grandiosa föreställningen att just min röst
kommer att påverka hela valutgången – det är liksom svårt att föreställa sig
det när man vet att den blandas med miljoner andra.

Ansvaret för att regeringen byts ut vill jag heller inte
lägga på mig och min enda röst – det är faktiskt upp till oppositionspartierna
att våga ta ut svängarna, att inspirera och rycka med sig väljarna. Det är
oppositionspartierna som måste övertyga mig – och mina medröstande – om att det
samhälle de erbjuder kommer att vara mjukare, tryggare och mänskligare för alla
oss som bor i det. Om de inte lyckas med detta har de inte förtjänat min röst.

Principiellt sett, i alla fall.

I verkligheten blir trots allt min röst viktigare och en del
av ett kollektiv, snarare än en isolerad liten mini-procentenhet, när den läggs
tillsammans med de många andra som tycker som jag.

Och hur litet det än verkar så tycker jag om att ta
ställning. Utan några som helst illusioner om att en regering annan än
alliansregeringen verkligen skulle göra livet så otroligt mycket lättare för
dem som nu fått se sin vardag förvandlas till ett personligt slagfält, har jag
ändå ett behov av att demonstrera det arga avstånd jag tar från de åtgärder vår
nuvarande regering slagit till med.

Det kan göras på en mängd sätt, så klart. Genom att
demonstrera – på gatorna, alltså! – skriva upprop och artiklar, vägra köpa sin
hyresrätt, gå med i facket... Att rösta är bara ett av många medel, och kanske
inte ens det mest utmanande och effektiva när det gäller att bygga inklusivitet
och gemenskap. Nej, så höga tankar har jag inte om det parlamentariska
systemet.

Men särskilt nu, när vi sitter under en högerregering, känns
det extra viktigt att just rösta – om inte för något, så emot. Vilket
resultatet än blir vill jag vara med och på detta sätt visa att jag åtminstone
inte accepterar vad som pågått sedan 2006. Det är inte det enda, men definitivt
det minsta, jag kan göra.