Fyra år var väl inte så farligt? Visst, vi fick lägre sjukersättning eller blev utförsäkrade. Det blev dyrare att vara arbetslös och svårare att hitta bostad i allmännyttan. Fackföreningsrörelsen försvagades och en ansenlig del av de allmänna egendomarna reades ut.

Men relativt sett? De ”nya” Moderaterna har haft visst fog för namnbytet. Till skillnad från de gamla dito har Reinfeldts parti varit försiktigt med att öppet föreslå långtgående systemförändringar. Det är också en del av framgångssagan.

Frågan är om samma försiktiga moderater sitter där om 20 år?

Föreställ dig alltså år 2030. Reinfeldt, då 65 år gammal, är fortfarande statsminister. Då har han slagit Tage Erlander, den som hittills suttit längst på posten som Sveriges statsminister. Han satt i 23 år, 1946–1969.
Det är högst troligt att politikens mittpunkt då förskjutits ännu längre högerut. Hur står det då till med demokratin, ekonomin och välfärden, om vi tänker oss att alliansen fått nästan fria händer att skapa sitt drömsamhälle?

Ett möjligt svar får vi genom att se bortom allianspartiernas retorik i dag och dyka ner i extremerna. Det vill säga de vilda visioner och tankeexperiment som dagligen odlas på högerkanten. Politiker vågar sällan tänka högt och fritt – det är därför det finns tankesmedjor som gör grovjobbet åt dem. Och det som är önskedrömmar i dag kan vara politik på högsta nivå i morgon.

Vi frågar alltså högerns stormtrupper, ”extremisterna”: direktörerna och Svenskt näringsliv; tankesmedjor som Timbro, Nya välfärden, Skattebetalarnas förening; unghögern inom Moderata ungdomsförbundet, Fria moderata studentförbundet och Centerns ungdomsförbund; de partipolitiskt fristående bloggarna; ledarskribenterna på DN och SvD och magasin som Neo och Axess. Om man utifrån deras drömmar om framtiden försöker måla en borgerlig utopi, hur skulle den se ut? Vad är det för samhälle, i stora penseldrag, som de strävar efter?

Ett huvuddrag i den liberalkonservativa visionen är att politiken lägger sig i för mycket. Staten är lika med tvång. Frivilliga krafter – välgörenhet, eller ren entreprenörsanda – får stå till tjänst när samhället brister. Och det kan bli ganska ofta eftersom poängen är just att statens makt och resurser ska reduceras till ett minimum. ”Staten – tvånget – måste vara undantaget”, skriver Fredrik Segerfeldt (Newsmill, 10/9–2010) med anledning av nya essäboken Verklighetens folk möter politikens gränser.

Skatt är en tvångströja. Skatt tynger inte bara individen utan begränsar också den ekonomiska utvecklingen, säger högern. Lägre skatter och färre regleringar skapar tillväxt och välstånd.

• År 2030 kan man äntligen bli rik på ”hederligt arbete” också i Sverige (även om det naturligtvis är ännu lättare med aktie- eller fastighetsaffärer). Rapporten ”Lägre skatter – större jämlikhet” (Skattebetalarnas förening, 2010) menar att de som kallas förmögna egentligen inte är förmögna. Men 2030 har Sverige en av världens lägsta inkomstskatter och nästan alla kan få ”en årslön på banken”.
Mer pengar på banken betyder också att ”vanliga människor” i större utsträckning kan bidra med ”kapitalförsörjningen till framtidens bolag”, som tankesmedjan Den nya välfärden vill.

För högern är den ekonomiska friheten lika viktig som individens frihet och valfrihet är viktigare än jämlikhet. Kapitalism och marknadsekonomi sprider välstånd och en av politikens viktigaste uppgifter är därför att säkra företagens behov av vinst. Om företagen ”går bra” (gör aktieägarna nöjda) kommer de att investera i sina arbetare och samhället de verkar i, är tanken.

• År 2030 har Tensta, Rosengård och många andra fattiga områden i landet blivit ekonomiska frizoner. Där lockas företag etablera sig mot skattelättnader och löften om undantag från vissa regleringar, som arbetsrätten och plan- och bygglagen.

”[F]rizoner mot utanförskap måste bygga på relativt långtgående undantag för att leda till tydligt positiva effekter. /.../ Kan Rosengård blomstra efter tio år som frizon lär invandringens positiva kraft dessutom vara än mer uppenbar”, skriver Johnny Munkhammar (M) i Fria moderata studentförbundets tidning (Svensk Tidskrift, 6/8–2010). Förslaget lyfts även fram av Centerpartiet.

• Den globala konkurrensen om jobben har skärpts. Kina är det nya maktcentrat. För att Sverige ska lyckas på världsmarknaden har lönerna tvingats ner kraftigt och pensionsåldern höjts till 75. Men samtidigt har ju skatterna sänkts och enligt östeuropeisk modell har Reinfeldt infört en platt istället för progressiv skatt. Alla, rik eller fattig, betalar samma skattesats på arbete. Det har en stimulerande effekt på tillväxten, men inte bara det – jämlikheten ökar också! ”I Tjeckien, Ungern och Slovakien är den relativa fattigdomen lägre än i Sverige”, skriver Robert Gidehag drömskt i rapporten ”Väst blickar mot platta skatter i öst” (Skattebetalarnas förening, 2009). Detta för att de infört platt skatt. Låginkomsttagarna jublar åt rättvisan.

• Arbetsmarknaden har ytterligare förskjutits till kapitalets fördel. Målet är att arbetarrörelsen helt fråntas den makt som den tillkämpade sig under 1900-talet. Jobbet är inte riktigt klart, men år 2030 har man kommit en bra bit på vägen.
EU har förbjudit Sverige att behålla kollektivavtalsmodellen. Arbetsmarknaden är inte längre ”ett jävla skämt”, som Centerpartiets ungdomsförbund uttryckte det 2010. Efter att LAS, lagen om anställningskydd, avskaffades 2013 blev det ju lättare för unga att få jobb, även om de oftast var lågavlönade. Behovet av den ”gråa, trötta och tråkiga” Arbetsförmedlingen försvann. Men det var ändå bara knappt hälften av företagen som använde sig av dess tjänster, enligt Svenskt Näringsliv (enkät, januari–mars 2010). Privata och specialiserade arbetsförmedlingar för medelklassen är vardag 2030. Alla andra får slåss om påhugg på plats.

• Framtiden tillhör framför allt de små och medelstora företagen. Och den offentliga sektorn är ett minne blott: ”Det finns för få jobb i Sverige. De jobb som måste komma kan bara komma i den privata sektorn eftersom den offentliga sektorn har spelat ut sin roll som sysselsättningsmaskin”, skriver Patrik Engellau och Thomas Gür i boken Låt dem inte komma undan (Den nya välfärden, 2010).

• Privatisering smörjer ekonomin och vård, skola och omsorg är gårdagens IT-industri. 2030 har privata sjukhus och vårdcentraler till stor del ersatt de allmänna, friskolorna är många gånger fler än de kommunala och nu får alla pensionärer välja utförare av äldreomsorg – efter storleken på plånboken, förstås. Det finns inte längre någon demokratisk insyn i verksamheterna, det stred mot aktiebolagslagen. Landstingen var byråkratiska och har avvecklats.

• Från att ha varit 400 000 år 2010 har nu flera miljoner människor en privat sjukvårdsförsäkring. En del av dem (de som betalar mer) får en mer kvalificerad vård, eget rum och godare sjukhusmat, som Johnny Munkhammar (M) beskrev visionen i skriften Helt sjukt! (Timbro, 2010). De som inte har råd lämnas till den offentliga vården, och kvaliteten blir därefter tack vare alla skattesänkningar.

Välfärdens kärna var ett återkommande slagord under valrörelsen 2010. 2030 är det inte en persikokärna utan på sin höjd en vindruvskärna vi pratar om.

• Det sociala skyddsnätet är nedmonterat. ”Vi behöver inga enorma åtgärdsprogram, projekt eller räddningspaket. Sådana är människofientliga och likriktade”, tyckte Centerpartiets ungdomsförbund 2010. Ett ”litet trygghetssystem” är nog. Med den platta skatten ökar ju jämlikheten.
Och eftersom alla har sparat mer än tidigare blir behovet av ett omfattande socialförsäkringssystem mindre: ”Om fler hade pengar på banken skapas en trygghet som gör att man lättare kan strunta i vad någon handläggare på Försäkringskassan råkar göra för regeltolkning. Att dela ut aktierna i Vattenfall till svenskarna vore en utmärkt start på en ny förmögenhets- och trygghetspolitik”, sa visionären Maria Rankka, före detta vd på Timbro, 2009.

• Lagom är sämst. År 2030 förnekar vi inte faktiska olikheter, oavsett om det gäller skicklighet eller ekonomisk framgång. Skillnaderna ska tvärtom uppmuntras. Lagom-Sverige har varit förödande för utvecklingen. ”I ett samhälle som ristat anti-elitismen på sitt banér är alla a priori lika snälla eller lika duktiga. Eventuella olikheter i beteende och prestanda skrivs på omgivningens konto. Meritokrati är inte nödvändigtvis något ont”, skriver Nathan Schachar (Axess Magasin, 2010).

*

Nu är som tur är politiken kompromissernas konst och alliansen inte synonym med högerns fritänkare. Kampen mot högern kommer heller inte att avstanna, utan samhällsförändringar är ett resultat av en ständigt pågående klasskamp och debatt. Dessutom står inte Sverige isolerat från den politiska eller ekonomiska utvecklingen i omvärlden.

Men genom att rösta på söndag tror jag mig åtminstone hjälpa till en aning att besvärja dystopin: det tvåtredjedels antisamhälle som högerns stormtrupper vill genomdriva.