Man säger ibland ”borta bra men hemma bäst”, men var är det egentligen bäst att vara? Detta funderade jag på när jag satt i planet hem, på en höjd av 10 000 meter.

Kan det vara bäst någonstans mitt emellan, någonstans mitt ute på Atlanten?

Ja, i tanken är allt möjligt, där kan man vara både hemma och borta på samma gång. Det framstod plötsligt som ett alternativ och kanske som en nödvändighet.

Att Brasilien befinner sig på tröskeln till utveckling och välfärd är uppenbart för den som kommer dit. På gatorna rullar nya, blankpolerade bilar i oändliga köer och alla tycks vilja bo i megastäder som Sao Paolo med sina 20 miljoner invånare.

Helst vill man bo på tionde våningen med utsikt över alla andra tusentals skyskrapor. Man vill också ha en anställd hemma som sköter marktjänsten, så att man kan jobba tio timmar om dygnet, sex dagar i veckan.

Allt detta tog jag, som medveten svensk, naturligtvis avstånd från. Jag har varken bil eller gör avdrag för hushållsnära tjänster. Ändå satt jag där i flygplanet femton timmar och inbillade mig att jag är en miljömedveten samhällsmedborgare som lever långt borta från den värsta exploateringen.

Så var är det bäst att vara? Ute på det vilda havet där det stormar, eller i den lugna viken dit inga vindar når, som skulle kunna leda farkosten i en ny riktning?

Inne i planet uppmanade piloten oss då och då under natten att ta på säkerhetsbältet för att vädret ”is little turbulent”, som han säger.

Men vilken säkerhet har vi egentligen, när årstider blivit varningstider och ingen pilot finns som kan styra planet(en) i rätt riktning, att vi kan landa på en plats som är både borta och hemma?