Synpunkten


Fria Tidningar
Fria Tidningen

Bianca Jagger på bio i Jenin

Trottoaren utanför Jenins nyrenoverade biograf är full med folk. Klungor av palestinska tonårskillar med bakåtslickat hår, här och där ett europeiskt blont hårsvall, en liten pojke som håller ett fast tag i sin lillebrors hand och beslöjade kvinnor med plastkassar i händerna väntar tålmodigt i eftermiddagshettan. Ett rytmiskt klingande ljud signalerar en vandrande kaffeförsäljare som häller upp turkiskt kaffe i små plastbägare från en enorm silverkanna. Framför mig, så nära att jag kan se svettdropparna pärla sig i nacken, står en rad unga, beväpnade, hjärtskärande smala palestinska soldater i grönfläckig uniform och motar tillbaka de nyfikna som vill ner på gatan för att se bättre. ”Shabab, bakåt!” På andra sidan gatan hänger ett gäng respektingivande säkerhetskillar i gråfläckliga uniformer bredvid en jeep från ”Special Police Force”. Lag och ordning råder i det nya Jenin, åtminstone just här och just nu.

Efter trekvarts väntan i den obarmhärtiga augustisolen kommer han äntligen - den palestinske premiärministern Salam Fayyad, omgiven av livvakter. Efter att ha saluterats av befälhavarna och vinkat lite halvdant i respons till folkmassans artiga men inte översvallande applåder försvinner Fayyad in i biografbyggnaden och dess välsignade luftkonditionering för att närvara vid invigningsceremonin. Bianca Jagger, i solglasögon och bredbrättad vit hatt, ledsagas in efter Fayyad. Jag köper en plastmugg ljummen självlysande gul saft för två shekel och styr stegen mot pressrummet i jakt på en trådlös nätuppkoppling. Ceremonin är bara öppen för VIP-folk.

Cinema Jenin-projektet startade 2008 då den tyske regissören Marcus Vetter genom sitt arbete med dokumentären Heart of Jenin inspirerades att renovera Jenins övergivna biograf. Med stöd från palestinska lokalpolitiker, gedigna sponsorer (Roger Waters, Bianca Jagger) samt volontärer från Tyskland och Italien är nu första fasen färdig: en biosalong med plats för över 300 åskådare, supermodern filmutrustning med 3D-projektion, ett filmbibliotek som inretts av Goethe-institutet och uteplats för filmvisning under bar himmel.

Vid åttatiden på kvällen sitter jag alltså på en gräsmatta i hjärtat av det Jenin som för mig, som israelisk småbarnsmor, sedan den andra intifadans utbrott varit intimt förknippat med fasa, terror och död, och ser filmen Heart of Jenin med en croissant i ena handen, en cappucino i den andra och några pratsamma unga palestinska män som sällskap. Alla har de släktingar och bekanta som dödats i konflikten. Men i kväll är allt lugnt: de mörka silhuetterna på hustaken runt omkring är varken palestinska Al Aqsamän eller israeliska skarpskyttar, utan barn och kvinnor som nyfiket betraktar de många utländska gästerna som samlats på deras bakgård.

Filmen handlar om Ismail Khatib, en palestinsk fembarnsfar från Jenin vars tolvårige son Ahmad sköts i huvudet av israelisk militär år 2005. Efter att ha rådgjort med politiska och religiösa palestinska ledare beslöt Ismail att donera Ahmads organ till israeliska barn - de flesta arabiska men också till en liten ultraortodox flicka från Jerusalem. Filmen följer Ismails liv i Jenin, hans familj, sorgen över Ahmed och kontakten med barnen vars liv räddats tack vare donationen.

Under scenerna från den israeliska invasionen 2002 och flygfotona från det manglade flyktinglägret lägger sig sorlet i publiken och en tyst sorg breder ut sig, men ingen ropar ”Död åt Israel” på Nasrallahvis. När däremot Ismail Khatib för första gången i sitt liv får tillfälle att bada i Döda Havet och visar sig i boxershorts så belönar de palestinska åskådarna honom med busvisslingar, applåder och uppmuntrande tillrop.

”Det finns olika sätt att göra motstånd”, säger en ung palestinsk kille vars mörka allvarliga ögon betraktar oss från bioduken. Han plockar upp en fiol, lägger stråken tillrätta och spelar några toner. ”Det här är mitt sätt”.

Anna Veeder • Frilansskribent bosatt i Israel, och fristående krönikör för Fria Tidningar.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Ett litet steg för mänskligheten

Jag har en god vän som tror på konspirationsteorier. Area 51, illuminati, 9/11 – han älskar att skicka fakta och filmer till mig om sådant. Jag tittar på dem med ett visst intresse, men riktigt upprörd lyckas jag aldrig bli. Lite lojt tänker jag: Kanske, kanske inte. Frågorna räcker för mig, även utan svar. Finns det kraschade UFO:n i Nevadaöknen? Är världens fria stater hotade av en maktelit? Var det Bush & co som sprängde World trade center? Ja, jag vet inte. Men min kompis är säker på sin sak.

Synpunkten
:

Frihet till och från

"Någon kanske invänder att bara den suraste radikalfeminist kan vara så pryd och humorbefriad att hon kan ta Klitty-serien på allvar. I så fall är jag den surfeministen och jag ska bilda en anti-ironi-klubb som inte ska läggas ner förrän alla människor i hela världen tar de övergrepp som pågår på allvar och får ett slut på dem.'

© 2024 Fria.Nu