Jackie Chan föddes som Chan Kong-Sang i Hong Kong 1954. Hans föräldrar arbetade som tjänstefolk på den franska ambassaden. När Chan var sju år fick fadern arbete i Australien, och sonen sattes i den lokala jingjuskolan: Pekingoperan. När han lämnade skolan var det, bland annat på grund av den pågående kulturrevolutionen, svårt att få arbete som traditionell jingju-utövare. Däremot behövde Hong Kongs filmindustri orädda stuntmän.

Efter några hårda år fick han huvudrollen i martial art-filmen Drunken master (1978). Filmen handlar, som så många andra Hong Kong-filmer, om folkhjälten Wong Fei-Hung, men här utifrån ett humoristiskt perspektiv. Jackie Chans särpräglade mix av slapstickhumor och läckert koreograferad kung fu gjorde succé. En stjärna var född.

Under åren 1978 till 1982 gjorde Jackie Chan en mängd filmer i samma stil. Senare övergick han till renodlade actionfilmer av vilka flera har blivit stilbildande i genren: Police story, Project A och Armour of god. Det internationella genombrottet skedde med Rumble in the Bronx från 1995. Greppet var lika enkelt som genialt: han tog helt enkelt med sig den genuina actiontraditionen från Hong Kong och slängde in den i en västerländsk miljö. Det blev naturligtvis oemotståndligt, även för den svårflörtade amerikanska publiken. Sedan dess är Jackie Chan en världsstjärna.

Det är den förenklade historien. Den mer komplicerade berättar om vad – och vem – som har gjort Jackie Chan till den han är.

För att lösa gåtan måste man gå tillbaka till hans barndom och tiden som elev hos mästare Yu. Tio år med 17 timmars skoldagar, fyllda av skoningslös akrobatisk träning, kampsport, sång och skådespeleri – och sadistiska bestraffningar. Den unge Chan lärde sig aldrig att läsa och skriva ordentligt. Däremot blev han en mästare i att utmana sina fysiska gränser och ta stryk som få andra.

I sin självbiografi berättar Jackie Chan om hur djupt han hatade sin mästares auktoritet. Samtidigt tillägnar han boken just mästare Yu. Någonstans på vägen blev den fysiska smärtan till sist en belöning i sig. För utan Yu:s sadistiska träning hade Jackie Chan troligen aldrig kastat sig tre våningar nerför en pelare prydd med elektriska ljusslingor, tagit emot stryk i hundratals slagsmålsscener eller kastat sig ut från skyskrapor och klocktorn.

Det är en egendomlig tanke. Jag älskar Jackie Chans säregna filmkonst, hans komiska och fysiska genialitet, hans charm och karisma och skulle aldrig vilja vara utan alla filmupplevelser han har gett mig. Men känslan är kluven.

För bakom humorn, de coola stuntsen, den konstnärliga koreografin och det varma leendet skymtar alltid vemodet. Ett vemod grundat i något som borde ha varit en barndom – men som blev en lång och smärtfylld väg till framgång.