Efter hårt grubblande över denna bistra verklighet har jag gått över till aktiva åtgärder för egen del: jag har upprättat min egen arbetslinje. Jag kommer att investera mitt arbete i politiken. Den kan ge lönsamma, och efter ett tag, arbetsfria inkomster. De lönsammaste objekten just nu verkar vänsterpartiet och miljöpartiet vara. De producerar ju mängder av friställda riksdagsmän efter varje val.

Vänsterpartiet verkar allra mest lovande. De har ju lovat oss flera hundra tusen nya jobb, och det borde ge mig som

arbetslös en flygande start om jag anmäler mig som medlem där. Om jag som ny alltid ser till att hålla mig i mitten av falangerna, och ständigt levererar en mängd fräscha och ideologiska inlägg om de arbetslösas situation, då är min nominering till riksdagen 2010 fullt möjlig. Mina kamrater vet då, att jag har lagom mjuk rygg för riksdagsgruppen och ett par böjliga men pricksäkra voteringsfingrar.

Någon kanske tvivlar på min taktik. Men se då på vänsterpartiets trötta ledning, och den ännu tröttare riksdagsgruppen. Kan man med lite arbete misslyckas att slå sig in där - alla de statsfinansierade revolutionärerna borde väl få ståpäls över litet nytt blod med arbetarbakgrund med egen erfarenhet av arbetslöshet!

Jag satsar alltså stenhårt mot riksdagen. Där får jag husrum i minst fyra år framåt. Under tiden kan jag bedriva social verksamhet: den gamla ruffiga enrummaren hyr jag ut till en behövande invandrarfamilj. Min namnskylt på dörren kräver jag att få ha kvar. Detta renderar mig sedan årskort på SJ i klass 1, dyrtidstillägg för vistelse i Stockholm, och många fina traktamenten. På toppen av detta kopierar jag sen Gudrun Schymans upplägg med taxiresor kors och tvärs över landet, så kallade 'väljarkontakter' som riksdagsrevisorna kräver att man kallar dem. Och då kan jag med gott samvete fara runt och sänka mängder av 'pilo' på min bekostnad med gamla polare på olika ställen ute i landet, utan att ha de minsta samvetskval. Om jag är tillräckligt aktiv här kan jag uppnå en snabb popularitet i allt vidare kretsar. Man ska kalla mig 'både frikostig och mänsklig politiker och god kamrat!'

Kanske räcker en mandatperiod för att jag ska få mitt på det torra.

Avgångsersättningarna kan sedan möjligen kombineras med ett och annat uppdrag som enmansutredare (så långt min nykterhet nu medger). Jag har arbete åtminstone till 2014, extraarbete i ytterligare några år och en bra pension att leva på till min ålderspensionering vid 65 års ålder.

Min egen arbetslinje består alltså i att starta projektet med två tomma händer (och en tom plånbok) med visionen att sedan stiga mot ljuset. Jag ser mycket optimistiskt på framtiden och ligger redan i hårdträning med klassiker från Marx och 'Che'. Dogmerna lättar jag sedan upp med inbäddade tekniker från sådant som Retorik för alla av lektor Å. Kapell samt fraktionsmästaren Erik Vesslas Konsten att smida ränker.

Också vi arbetslösa har en framtid - politik är det möjligas konst!