Dagen han sa det hade grytt med rejäla minusgrader och egentligen var ju vädret fullständigt normalt i alla fall för våra breddgrader. Vilket inte denna sommar verkar vara – för hur många, långa värmeböljor som denna har vi upplevt? Inte någon av oss som lever i dag påstås det, eftersom det är något slags värmerekord slaget. Igen.

Men ända sedan Rio-konferensen har jag engagerat mig i miljödebatten, ja egentligen blev jag engagerad redan då jag läste Rachel Carsons Tyst vår på 1960-talet. Fast jag måste erkänna att, jo, jag var nog medveten men inte på samma sätt som jag är i dag. I dag inser jag vad vi står inför om vi inte ändrar vår livsstil. Jag kan inte säga att jag lider av någon ångest, utan snarare: okej, vad gör vi nu? Hur löser vi det här? Och det är nu jag inser att jag/vi engagerade är tämligen ensamma om det tänkesättet. Tack och lov sänder teve många bra dokumentärer om klimatfrågan och en som väldigt bra åskådliggjorde det hela gick för något år sedan.

Det var en finsk familj där frun, under protest, gick med på att undvika oljeprodukter, vissa varor och bilkörning under ett år. Bland annat åkte de tåg till Italien, de tog inte plastpåsar till frukten och de bojkottade plast i allmänhet – de gick verkligen in för det hela. Deras barn nappade stenhårt när de väl insåg att det var deras framtid det handlade om, frun däremot klagade över att hon inte kunde köpa mascara. Mannen förde noggrann statistik och kunde summera att de, under det året, besparade jordens atmosfär 9 655 kilo koldioxid och där stod bara bilen för en minskning med 2 800 kilo. Genom tågresan, exempelvis, sparades 3 300 kilo. Verkligen imponerande när de sedan toppade med vetskapen att en familjesemester i Thailand för fyra personer motsvarar åtta års bilkörning. Då kan jag inte låta bli att undra: hur kan någon över huvud taget åka till Thailand om de säger sig bry sig om sina barn och barnbarns framtid?

Den enda kritik jag hade mot detta annars intressanta program var att de slängde hemmets alla plastgrejor (oljeberoende), vilket jag tyckte var urbota idiotiskt. Bästa miljövinsten är att behålla allt tills det går sönder och inte går att laga då kan man slänga det med gott samvete.

Sedan är begagnat köp, av det mesta, klart underskattat och det blir en himla rolig sport att utmana sig själv och byta ut vardagsgrejorna till mer miljövänliga varianter. Ta till exempel värmeljusen: de kan enkelt bytas ut mot stearinljus, inget aluminium och hundra procent naturligt. Konsten är att vänja sig och inse att man måste, liksom.

Och så finns det ju vissa som inte har det minsta intresse för förändring – eller ens tror på något. Ryanair-chefen Michael O’Leary ondgör sig över ”miljömupparna” (forskarna, alltså) som påpekar att flyget är en stor källa till global uppvärmning. Men visst, det ligger pengar i det för en Ryanair-chef och han räknar väl med att vara död när det verkligen brakar loss.

Tryggt för honom – värre för hans barnbarn. 13 procent av det globala koldioxidutsläppet kommer från transporter som flyg, bil och båt. Vad säger politikerna egentligen om restriktioner? Nä nä, inget man talar om i valrörelsen precis. En het potatis som bollas vidare snarast. Kan ni fånga den barnbarnsbarn?

Men visst är det lite märkligt – vi har haft Riomötet 1992, Kyoto 1997 och så nu senast Köpenhamn – och ett möte till senare i år. 18 år har gått – den som tycker vi nått någon vart räcker upp en hand. Vad är det egentligen att diskutera? Det handlar väl om överlevnad eller utrotning antar jag – och vi väljer… Att fortsätta konsumera, blunda och semestra utomlands, alltså har vi valt… Ja, vad?

Behövs det något riktigt drastiskt för att vi ska vakna upp? Räcker det inte med orkaner över USA, fler och kraftigare än normalt? Att vattnet inte räcker i utsatta områden? Att fattiga i Bolivia måste betala för vår konsumtion och miljöförstöring? Att senaste årtiondet är det varmaste hittills sedan mätningarna startade i Sverige? Att en bil till alla kan vi glömma för råvarorna kommer inte att räcka?

Att Alaskas och Grönlands invånare får se sina hus rasa ner i havet för att permafrosten smälter, det räcker uppenbarligen inte heller. Permafrostsmältning ger också enorma laviner i Alperna – då blir det obehagligt nära – men att byggnader, kraftledningar och vägar förstörs så långt bort som i Sibirien, Kanada och USA, ja det är på behagligt avstånd. Allt detta är väl fullständigt normalt och inget man behöver bry sig om. Några husvilla isbjörnar och sälar, som klamrar sig fast vid den sista tippade glaciärisen, är väl inte heller så intressant. Vad ska man med sådana till mer än som pälsar och något chict skärp som matchar den nya dressen?

Möjligen skulle västvärldens konsumerande människor reagera om det blev besvärligt och ”konstigt” på grund av uppvärmningen här också, om fästingburna sjukdomar skulle öka och sprida sig högre upp i Norden och om säsongen skulle vara året runt. Eventuellt också om snön uteblev och det bara regnade en vinter och den sedan följdes av en extremt varm och torr sommar. Och tänk om allergierna ökade för att vintern blir mildare, maginfektioner också när vi får förorenat vatten, om antalet dödsfall ökar när stormar och översvämningar drabbar även oss. Eller varför inte: när fler kollapsar av rena värmeslag. Kanske skulle någon undra lite om vi bara kan räkna in tre årstider i framtiden, alltså vår, sommar och höst. Tänk er att aldrig få uppleva en minusgrad mer, aldrig kunna åka skidor eller pulka och få se det snöa en julafton. Kanske får vi bara se det på Kalle Ankas jul på burken, på gamla bilder eller via snökanoner? Redan i dag har man problem med snötillgången i alperna, så varför inte? Scenariot är nog inte så otroligt.

Jag måste återigen erkänna en sak: det som skrämmer mig mest är nog vad som händer när all is smälter. Det är lite olika bud vad gäller hur många meter världshaven stiger, nämligen. Det tippas allt från 9–10 meter till runt 69 meter om all is i hela världen blir vatten.

Tänk på vad vi då skulle förlora – inte bara i andra länder, utan även hos oss. Våra stora öar skulle bli rena Atlantis att dyka i, delar av Stockholm och andra kuststäder blir vattenfyllda. Och jag har tidigare funderat över hur mycket vatten våra kärnkraftverk dränks i vid en havsstigning – tål kärnkraft sådant? De ligger ju alltid vid stora vatten, så frågan är nog berättigad i allra högsta grad. Alltså: vad finns det för framförhållning vad gäller våra kärnkraftsanläggningar?

Lustigt nog kan man läsa om vilda klimatprojekt för att rädda vår värld – eller borde jag skriva livsstil? Konstgjorda träd är ett, lagring av koldioxid i underjorden ett annat – för att inte tala om rotorfartyg som skapar vita moln, vita tak som stoppar solstrålar, rymdspeglar som blir solglasögon eller att packa in (!) glaciärerna i folie. Allt för att behålla vår tärande livsstil, konsumtionsmöster, resande och totala ointresse. Verkligen intelligent av mänskligheten tycker jag. Huvudet i sanden. Igen.

Jag håller nog med i vissa framsynta människors intelligenta uttalanden. En av våra duktiga meterologer, Martin Hedberg, sa: ”Det går inte att förhandla med naturen. Den tar inte hänsyn till hur jobbigt det blir för oss att ändra våra vanor.” Eller Hugo Chavéz under klimatmötet: ”Om klimatet hade varit en bank hade det räddats för länge sedan.”

Kanske är det så enkelt att du och jag, vi alla, måste verkligen höra vad som sägs och läsa vad som skrivs. Vi måste förstå att detta gäller även mig, dig liksom våra vänner och grannar, alla måste vi börja förändra vår livsstil. Vårt avtryck.

Om vi inte gör något kommer det att drabba djurlivet och alla människor på den här planeten en del mer, en del mindre, men att det kommer påverka oss det inser nog de flesta. Och vi, och våra politiker, måste fås att förstå hur lite tid vi har på oss. Varför inte börja med ett absolut koldioxidtak för, i första hand, vi som bor i västvärlden.

Var och en får ett ransoneringskonto och det får vi inte gå över. Låter det besvärligt, svårt eller vill du inte? Kanske svarar du som en bilförare gjorde i P1, han fick frågan om han skulle kunna göra sig av med bilen: ”Nämen jag tycker om min bil. Och jag gillar att köra bil.”

Ja, nu kan vi bara se fram emot att drunkna eller bli kokt. Det är vad min son sa när mötet i Köpenhamn kollapsade för att vi i väst inte vill tumma på vår ”rätt” (?) att konsumera fritt. Beds are burning, liksom.

Vem har gett oss, dig och mig, rätten att ta ifrån framtidens människor deras rätt till en frisk jord i balans?