Den 29 september 2004 utsåg dåvarande migrationsminister Barbro Holmberg psykologen Marie Hessle till nationell samordnare för barn i asylprocessen med uppgivenhetssymptom. Eller som de oftare kallades i den offentliga debatten: de apatiska flyktingbarnen.
Utnämningen var inte okontroversiell, och Fria Tidningar fick från flera källor uppgifter om att statsrådet och den samordnare hon utsett var bekanta och umgicks privat. Dessa uppgifter, som Barbro Holmberg förnekade i ett konstitutionsutskottsförhör i april förra året, resulterade i att Marie Hessles objektivitet som samordnare ifrågasattes.

Bakgrunden till Marie Hessles uppdrag var de rapporter som under 2002 och framåt började strömma in från landets barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar, om asylsökande barn som till synes helt tappat livslusten, slutat äta och dricka, och försjunkit i apatiska tillstånd. Rapporterna, och inte minst det faktum att Sverige avvisade dessa barn, engagerade nationen.
I samband med budgetuppgörelsen 2003 kom den socialdemokratiska regeringen och dess stödpartier överens om att från och med mars 2006 lägga ner den hårt kritiserade Utlänningsnämnden. Överklaganden av Migrationsverkets avvisningsbeslut skulle därefter istället behandlas av särskilda migrationsdomstolar. Från politiskt håll motiverades beslutet med att den nya ordningen skulle bli mer rättssäker för den enskilde. I detta låg också ett erkännande av att rättssäkerheten i det gamla systemet brustit, vilket flera asylrättsorganisationer tog fasta på.
Kravet på en generell amnesti för alla de asylsökande som fått avslag av Utlänningsnämnden växte fram, och i den strid som kom att stå om detta blev de apatiska barnen ett välanvänt slagträ.
Amnestiförespråkare såg i flyktingbarnens tillstånd ett dramatiskt bevis för att den svenska flyktingpolitiken skördade offer. Men det fanns också en motsatt bild – den nationella samordnaren Marie Hessle hade vid upprepade tillfällen antytt att barnen av sina föräldrar kunde ha tvingats till att simulera sina tillstånd.

Den 2 april 2005 presenterade hon tillsammans med forskningsledaren Nader Ahmadi, sociolog vid Stockholms universitet, samordningsuppdragets första rapport.
Rapporten fick omedelbart kritik och Nader Ahmadis påstående om att fenomenet apatiska barn enbart fanns i Sverige rörde upp känslor. Marie Hessle stödde dock påståendet, och skrev bland annat på DN debatt att diskussionerna inte varit vetenskapligt grundade, eftersom debattörer antytt att fenomenet skulle ha gått att observera på andra platser.
Marie Hessle hade dock inte bara att försvara sig mot vagt definierade debattörer och dessas antydningar, utan mot en lång rad etablerade och erkända forskare och läkare. Svenska barnläkarföreningens Henry Ascher påpekade att liknande tillstånd tidigare observerats i bland annat Rwanda, Beirut och de nazistiska koncentrationslägren. Något som var problematiskt för de delar av det svenska politiska systemet som försvarade asylpolitiken, eftersom det innebar att situationen för flyktingbarn i Sverige år 2005 var jämförbar med läget under några av historiens värsta humanitära katastrofer.
– Ingen vill ju tro att detta ska vara konsekvensen av en inhuman flyktingpolitik. Men ökningen av apatiska flyktingbarn har skett parallellt med hårdnande asylpolitik. Det måste man ta ställning till, även om politiker förnekar det, sa han till Fria Tidningar efter att den första rapporten publicerats.
Detta fann nyligen ytterligare stöd i en rapport som presenterades av Per-Anders Rydelius, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Karolinska institutet. Den expertgrupp han lett kunde efter en grundlig genomgång av den vetenskapliga litteraturen och de svenska erfarenheterna konstatera att: Den aktuella symptombilden med apati kan inte förklaras som ett nytt svenskt fenomen utan har funnits tidigare och på andra platser.

Den 14 september 2005 gjorde socialdemokraterna och moderaterna gemensam sak och röstade ner förslaget om en allmän flyktingamnesti. Men efter att miljöpartiet och vänsterpartiet hotat att fälla regeringens budget infördes en tillfällig asyllag som gav alla gömda flyktingar rätt till en ny prövning.
En vecka efter att den tillfälliga lagen trätt i kraft, den 22 november, toppades Svenska dagbladets förstasida av nyheten att polisen väckt en förundersökning som rörde de apatiska flyktingbarnen. Misstanken var att de förgiftats av sina föräldrar, för att familjerna skulle beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl.

När Marie Hessle den 2 maj förra året presenterade sin andra rapport lanserades simulering och förgiftning som tänkbara förklaringar till de apatiska barnens tillstånd. Några månader senare, i september, avslöjade journalisten Gellert Tamas i SVT:s Uppdrag granskning att den nationella samordnaren själv låg bakom anmälan om att barnen skulle ha förgiftats. Han hade kommit över icke diarieförd mejlkorrespondens mellan Marie Hessle och en högt uppsatt chef på Migrationsverket – för övrigt samma kvinna som senare bjöd kollegor att fira en genomförd avvisning med champagne – som visade hur de tillsammans planerade en anmälan byggd på missvisande uppgifter för att påverka såväl den allmänna opinionen som regeringen.
Avslöjandet satte effektivt stopp för spekulationerna om att barnens symptom skulle vara frammanipulerade, men Gellert Tamas tror att den mediala uppståndelsen kring anklagelsen fått olyckliga konsekvenser.
– Olyckliga i första hand för barnen naturligtvis, men även för den allmänna debatten. Man pekade ut asylsökande som kapabla att till och med förgifta sina egna barn, och det är ju naturligtvis en bild som kan användas av olika politiska syften som inte vill att asylsökande ska få komma hit.

De graverande uppgifterna i Uppdrag granskning sammanföll med att den borgerliga alliansen övertog regeringsmakten. De allra flesta, däribland borgerliga, bedömare antog att detta skulle innebära slutet på Marie Hessles tid som nationell samordnare, men istället fick hon fortsatt förtroende av moderate migrationsministern Tobias Billström. För en dryg vecka sedan presenterade hon en tredje och sista rapport för regeringen, vilket också innebar slutet på hennes uppdrag. Rapporten präglas i mycket av en försiktigare ton än sina föregångare. Men författarna tillstår att: vi uteslutit några hypoteser, bland annat traumatisering, och svensk asylprocess som generella förklaringsmodeller och huvudorsaker.

Rädda barnen är mycket kritiskt till slutsatsen, och menar att utredningen är för dåligt genomförd för att fria den svenska asylprocessen från ansvar. Kristina Sweich, jurist på organisationen, menar att påståendet om att traumatisering inte är huvudskälet till uppgivenhetssymptom insinuerar att sjukdomstillståndet kan vara frammanipulerat. Hon menar också att utredarens påstående om att en överväldigande majoritet av barnen tillfrisknade efter att ha fått uppehållstillstånd är felaktigt, och att deras hälsotillstånd krävt fortsatta vårdinsatser.
– Man ger en bild av att det kanske ligger något annat bakom än själva allvaret i sjukdomen. Det är allvarligt, för man ska inrikta åtgärderna på att ge stöd åt barnen och föräldrarna, inte på att misstänkliggöra dem, säger Kristina Sweich.
Hon uppger att denna kritik framförts till den nationella samordnaren i samband med arbetet med rapporten. Men eftersom Rädda barnen uppfattade att denna inte var intresserad av kritiken sände organisationen den 13 december istället en skrivelse till migrationsminister Tobias Billström, i hopp om att nyansera slutrapportens bild av de apatiska barnen. Skrivelsen har inte föranlett något svar från Tobias Billström.

Nader Ahmadi befinner sig på semester och har hänvisat till Marie Hessle för kommentarer om rapporten. Fria Tidningar har upprepade gånger sökt Marie Hessle, utan resultat.