It's all over now, baby blue, sjunger Andreas Frick där han står utanför bokhandeln med sitt gitarrfodral framför sig på marken.

Att sjunga och spela på gågatan är hans sommarjobb den här sommaren när han är ledig från studierna till förskollärare. Gatumusicerandet brukar dra in tillräckligt för att täcka matkostnaderna, berättar han.

Andreas spelar gitarr och har munspelet på en ställning framför munnen. Han är en av många gatumusikanter som under våren och sommaren ibland nästan trängs om utrymmet på gågatan från Triangeln och ner till kanalen. Det var under en ekonomiskt knaper period förra våren som han bestämde sig för att börja spela på gatan, och sedan dess har det rullat på. Förutom Dylan framför han också en del eget material.

Musikintresset började med att han spelade fiol i kommunala musikskolan. Men sedan fanns det en gitarr därhemma, och den kände han sig mycket mer dragen till än fiolen. Och när han sedan lärde sig några Guns'n Roses-låtar av sin storebror var han i gång. Den allra första var klassikern Knocking on heavens door. Utvecklingen för Andreas följde sedan ett klassiskt mönster: Han fick en elgitarr vid tolv års ålder, snöade in på den, spelade sedan ibland, på nåder, med storebrors band.

– Jag fick komma in och lägga solon på deras låtar, sen fick jag gå ut igen, berättar han.

När Andreas var runt 15 år bildade han och hans bror ett eget punkband som de spelade med fram tills för fem år sedan. Garagedemos inspelade på portastudion, berättar han. Men efter att han hört Like a rolling stone vid 16 års ålder började intresset för Bob Dylan att växa allt mer. Och nu, 27 år gammal, säger Andreas Frick att han lyssnat så mycket på Dylan och hört så många versioner av hans låtar att allting blandar sig i hans huvud och det som kommer ut när han själv sjunger och spelar blir något helt eget.

– Ja, jag har hört så många versioner av hans låtar så de blandas i mitt huvud. Jag behöver inte tänka på hur låtarna går, jag släpper bara ut dem, beskriver han.

Vad går hem när man spelar på gatan?

– Jag har funderat på det där och jag tror det beror på hur jag framför låten, och hur mycket plats jag tar på gatan. Om jag mår bra så märks det.

Musik tänker Andreas Frick fortsätta med på ett eller annat sätt, säger han, även som gatumusikant. För utöver att det ger en del pengar så innebär det också scenträning för honom som i punkbandet tillsammans med sin bror hade en introvert roll.

– Men om jag står och mumlar i ett hörn på gatan nu så är det ingen som bryr sig.

Under sommaren ska Andreas Frick pröva lyckan även utanför Malmö, så det är inte omöjligt att du kommer se och höra honom i Lund, Kristianstad och kanske Helsingborg.

Not: Vill du höra mer, sök Andreas Frick på myspace.com.

Andreas Frick har lyssnat och spelat Bob Dylan låtar i sådan omfattning att låtarna numera känns som hans egna, säger han.

Foto: Gabriel Flores Jair