Vintern tillbringar han i södra Europa, främst i Spanien, där han, precis som i Malmö, spelar på gatan för att tjäna sitt levebröd. Att han nu är tillbaka är ett säkert vårtecken.

Javier Maniks sånger handlar ofta om saker han tycker är fel i samhället, om ekonomiska och sociala orättvisor.

– Jag vill säga någon om den ekonomiska realiteten idag, och jag sjunger också om klimatförändringar och vill försöka öka medvetenheten bland dem som lyssnar på min musik. Jag försöker förmedla något mer med mina sånger än en musikstil, säger han.

Javier Manik har med sin musik fått en stor fanskara som dyker upp och peppar honom när han står på gatan och spelar. För några veckor sedan dök det upp uppemot 70 personer för att lyssna och applådera honom och ge en peng i gitarrfodralet, berättar han. Efter att ha bott i Malmö i tre år är Javier Manik nu välkänd i stan, han spelar på alternativa kulturhus, han spelar på demonstrationer och han har spelat in en skiva där han samarbetar med andra Malmömusiker som till exempel Zorro. Nu har han ett band som han repar med varje förmiddag innan han går ner till gågatan och spelar efter lunch. Javier har också en egen fangrupp på Facebook. I skrivande stund har den 3 546 medlemmar och är en ren hyllning: ”Vi har sett och hört hur han sprider glädje längs med gågatan i Malmö med skön reggae och en awesome röst. Detta är en grupp för att hylla denna hjälte!” står det på gruppens hemsida.

– Någon tog ett kort på mig och lade upp på Facebook och gjorde en sida, berättar han och skrattar åt att gruppen heter Jamaicanen på gågatan i Malmö.

– Ja, de trodde att jag var från Jamaica för att jag har dreadlocks, men det gör ju ingenting.

Född i Paraguay och uppvuxen i Buenos Aires, Argentina, har han levt mer eller mindre på resande fot sedan femton år tillbaka. Först i Argentina och Brasilien där han precis som nu spelade på gatan. Att han hamnade i Sverige berodde på att några svenskar han träffat och lärt känna i Buenos Aires bjöd in honom hit och betalade hans flygbiljett. Annars hade det varit en ekonomisk omöjlighet för honom att komma hit, konstaterar han.

Nu bor han i Malmö och kan försörja sig på att spela.

– Jag kan inte påstå att jag lever på musiken, men jag överlever, det är en helt annan sak, säger han och konstaterar att rent ekonomiskt ligger han alltid på gränsen till att inte klara sig.

– Men jag har mitt lilla rum och min cykel, det fungerar!

Samtidigt är han stolt över att inte ta emot några bidrag från svenska myndigheter.

– Nej, jag betalar min hyra, min mat, ja allting med mynt.

Och att leva på gränsen ger också inspiration. Ett bekvämt liv där allting är ordnat och inrutat skulle inte vara bra för kreativiteten, tror han. I stället menar han att han nu är så gott som tvingad att ge sig ut och ta tag i saker, och verkligen utsätta sig för livet.

Musiken är inspirerad av till exempel Manu Chau och Manu Negra.

– De är stora artister idag, men började precis som jag att spela för folk på gatan, säger han.

Javier Manik talar sig varm för hur roligt det är att spela för människor på gatan. Det blir en så nära, direkt kontakt med människor, ansikte mot ansikte, tycker han.

– Och barnen är så roliga när de får syn på mig och bara säger ”vem är den där galningen”.

Nu finns också den nya skivan Vive el presente – aqui y ahora som han bränt själv att köpa. På skivan finns Malmömusikerna Zorro och Casaboy med i flera låtar. Casaboy kunde inte spela gitarr när de träffades, men Javier noterade att han hade en väldigt fin sångröst. Så han lärde honom att spela. Det är precis så här Javier vill att musiken ska fungera, han vill föra vidare och lära andra.

– Musik är en välsignelse som man ska dela med sig av, säger han.